1 DÀrefter hÀnde sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingÄrd i Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
2 Och Ahab talade till Nabot och sade: »LÄt mig fÄ din vingÄrd för att dÀrav göra mig en kökstrÀdgÄrd, eftersom den ligger sÄ nÀra intill mitt hus; jag vill giva dig en bÀttre vingÄrd i stÀllet, eller om dig sÄ behagar, vill jag giva dig penningar sÄsom betalning för den.»
3 Men Nabot svarade Ahab: »HERREN lÄte det vara fjÀrran ifrÄn mig att jag skulle lÄta dig fÄ mina fÀders arvedel.»
4 DÄ gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, nÀr denne sade: »Jag vill icke lÄta dig fÄ mina fÀders arvedel.» Och han lade sig pÄ sin sÀng och vÀnde bort sitt ansikte och Ät intet.
5 DÄ kom hans hustru Isebel in till honom och frÄgade honom: »Varför Àr du sÄ missmodig, och varför Àter du intet?»
6 Han svarade henne: »DÀrför att nÀr jag talade till jisreeliten Nabot och sade till honom: 'LÄt mig fÄ din vingÄrd för penningar, eller om du sÄ önskar, vill jag giva dig en annan vingÄrd i stÀllet', dÄ svarade han: 'Jag vill icke lÄta dig fÄ min vingÄrd.'
7 DĂ„ sade hans hustru Isebel honom: »Ăr det du som nu regerar över Israel? StĂ„ upp och Ă€t och var vid gott mod; jag skall skaffa dig jisreeliten Nabot vingĂ„rd.
8 DÀrefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under det med hans signetring, och sÀnde sÄ brevet till de Àldste och förnÀmsta i Nabots stad, de som bodde dÀr jÀmte honom.
9 Och hon skrev i brevet sÄ: »Lysen ut en fasta, och lÄten Nabot sitta lÀngst fram bland folket.
10 Och lÄten sÄ tvÄ onda mÀn sÀtta sig mitt emot honom, och lÄten dem vittna emot honom och sÀga: 'Du har talat förgripligt mot Gud och konungen.' Fören sÄ ut honom och stenen honom till döds.»
11 Och de Àldsta och förnÀmsta mÀnnen i staden, de som bodde dÀr i hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sÀnt dem, och sÄsom det var skrivet i brevet som hon hade sÀnt till dem.
12 De lyste ut en fasta och lÀto Nabot sitta lÀngst fram bland folket.
13 Och de tvÄ onda mÀnnen kommo och satte sig mitt emot honom; och de onda mÀnnen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot har talat förgripligt mot Gud och konungen.» DÄ förde man honom utanför staden och stenade honom till döds.
14 DÀrefter sÀnde de bud till Isebel och lÀto sÀga: »Nabot har blivit stenad till döds.»
15 SÄ snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: »StÄ upp och tag jisreeliten Nabots vingÄrd i besittning, den som han vÀgrade att lÄta dig fÄ för penningar; ty Nabot Àr icke lÀngre vid liv, utan han Àr död.»
16 SÄ snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav sig Ästad ned till jisreeliten Nabots vingÄrd för att taga den i besittning.
17 Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
18 »StÄ upp, gÄ Ästad och möt Ahab, Israels konung, som bor i Samaria. Du trÀffar honom i Nabots vingÄrd, dit han har gÄtt ned för att taga den i besittning.
19 Och du skall tala till honom och sÀga: 'SÄ sÀger HERREN: Har du till redan hunnit att bÄde drÀpa och tilltrÀda arvet?' DÀrefter skall du tala till honom och sÀga: 'SÄ sÀger HERREN: PÄ samma stÀlle dÀr hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna slicka ocksÄ ditt blod.'»
20 Ahab sade till Elia: »Har du Àntligen funnit mig, du min fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har sÄlt dig till att göra vad ont Àr i HERRENS ögon,
21 dÀrför skall jag ock lÄta vad ont Àr komma över dig och skall bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön, bÄde smÄ och stora i Israel.
22 Och jag skall göra med ditt hus sÄsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus, och sÄsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons, hus, dÀrför att du har förtörnat mig och kommit Israel att synda.
23 OcksÄ om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola Àta upp Isebel invid Jisreels murar.
24 Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna Àta upp, och den som dör ute pÄ marken skola himmelens fÄglar Àta upp.»
25 (OcksÄ har ingen varit sÄsom Ahab, han som sÄlde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon, nÀr hans hustru Isebel uppeggade honom dÀrtill.
26 Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de elÀndiga avgudarna, alldeles sÄsom amoréerna hade gjort, vilka HERREN fördrev för Israels barn.)
27 Men nÀr Ahab hörde de orden, rev han sönder sina klÀder och svepte sÀcktyg om sin kropp och fastade; och han lÄg höljd i sÀcktyg och gick tyst omkring.
28 DĂ„ kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
29 »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? DÀrför att han sÄ ödmjukar sig inför mig, skall jag icke lÄta olyckan komma i hans tid; först i hans sons tid skall jag lÄta olyckan komma över hans hus.»