1 Och de sutto i ro i tre Ă„r, under vilka intet krig var mellan Aram och Israel.
2 Men i det tredje Ă„ret for Josafat, Juda konung, ned till Israels konung.
3 Och Israels konung sade till sina tjÀnare: »I veten ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Och likvÀl sitta vi stilla och taga det icke ifrÄn konungen i Aram.»
4 Och han frÄgade Josafat: Vill du draga med mig för att belÀgra Ramot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag sÄsom du, mitt folk sÄsom ditt folk, mina hÀstar sÄsom dina hÀstar!»
5 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »FrÄga dock först HERREN hÀrom.»
6 DÄ församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra mÀn, och frÄgade dem: »Skall jag draga Ästad mot Ramot i Gilead för att belÀgra det, eller skall jag avstÄ dÀrifrÄn?» De svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»
7 Men Josafat sade: »Finnes hÀr ingen annan HERRENS profet, sÄ att vi kunna frÄga genom honom?»
8 Israels konung svarade Josafat: »HÀr finnes Ànnu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna frÄga HERREN; men han Àr mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka Ät mig, utan allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen sÀge icke sÄ.»
9 DÄ kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
10 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en pÄ sin tron, iklÀdda sina skrudar, pÄ en tröskplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
11 DÄ gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av jÀrn och sade: »SÄ sÀger HERREN: Med dessa skall du stÄnga araméerna, sÄ att de förgöras.»
12 Och alla profeterna profeterade pÄ samma sÀtt och sade: »Drag upp mot Ramot i Gilead, sÄ skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.»
13 Och budet som hade gÄtt för att tillkalla Mika talade till honom och sade: »Det Àr sÄ, att profeterna med en mun lova konungen lycka; lÄt nu dina ord stÀmma överens med vad de hava talat, och lova ocksÄ du lycka.»
14 Men Mika svarade: »SÄ sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som HERREN sÀger till mig.»
15 NÀr han sedan kom till konungen, frÄgade konungen honom: »Mika, skola vi draga Ästad till Ramot i Gilead för att belÀgra det, eller skola vi avstÄ dÀrifrÄn?» Han svarade honom: »Drag ditupp, sÄ skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.»
16 Men konungen sade till honom: »Huru mÄnga gÄnger skall jag besvÀrja dig att icke tala till mig annat Àn sanning i HERRENS namn?»
17 DÄ sade han: »Jag sÄg hela Israel förskingrat pÄ bergen, likt fÄr som icke hava nÄgon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke nÄgon herre; mÄ de vÀnda tillbaka hem i frid, var och en till sitt.'»
18 DÄ sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka Ät mig, utan allenast olycka?»
19 Men han sade: »Hör alltsÄ HERRENS ord. Jag sÄg HERREN sitta pÄ sin tron och himmelens hela hÀrskara stÄ dÀr hos honom, pÄ hans högra sida och pÄ hans vÀnstra.
20 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han mÄ falla dÀr?' DÄ sade den ene sÄ och den andre sÄ.
21 Slutligen kom anden fram och stÀllde sig inför HERREN och sade: 'Jag vill locka honom dÀrtill.' HERREN frÄgade honom: 'PÄ vad sÀtt?'
22 Han svarade: 'Jag vill gÄ ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.' DÄ sade han: 'Du mÄ försöka att locka honom dÀrtill, och du skall ocksÄ lyckas; gÄ ut och gör sÄ.'
23 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, medan HERREN ÀndÄ har beslutit att olycka skall komma över dig.»
24 DÄ trÀdde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag pÄ kinden och sade: »PÄ vilken vÀg har dÄ HERRENS Ande gÄtt bort ifrÄn mig för att tala med dig?»
25 Mika svarade: »Du skall fÄ se det pÄ den dag dÄ du nödgas springa frÄn kammare till kammare för att gömma dig.»
26 Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
27 Och sÀg: SÄ sÀger konungen: SÀtten denne i fÀngelse och bespisen honom med fÄngkost, till dess jag kommer vÀlbehÄllen hem.»
28 Mika svarade: »Om du kommer vÀlbehÄllen tillbaka, sÄ har HERREN icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I folk, allasammans.»
29 SÄ drog nu Israels konung jÀmte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead.
30 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förklÀda mig, nÀr jag drager ut i striden, men du mÄ vara klÀdd i dina egna klÀder.» SÄ förklÀdde sig Israels konung, nÀr han drog ut i striden.
31 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvÄ vagnshövitsmÀn: »I skolen icke giva eder i strid med nÄgon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
32 NÀr dÄ hövitsmÀnnen över vagnarna fingo se Josafat, tÀnkte de: »Förvisso Àr detta Israels konung», och vÀnde sig dÀrför till anfall mot honom. DÄ gav Josafat upp ett rop.
33 SÄ snart nu hövitsmÀnnen över vagnarna mÀrkte att det icke var Israels konung, vÀnde de om och lÀto honom vara.
34 Men en man som spÀnde sin bÄge och sköt pÄ mÄfÄ trÀffade Israels konung i en fog pÄ rustningen. DÄ sade denne till sin körsven: »SvÀng om vagnen och för mig ut ur hÀren, ty jag Àr sÄrad.»
35 Och striden blev pÄ den dagen allt hÀftigare, och konungen stod upprÀtt i sin vagn, vÀnd mot araméerna; men om aftonen gav han upp andan. Och blodet frÄn sÄret hade runnit ned i vagnen.
36 Och vid solnedgÄngen gick ett rop genom hÀren: »Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!»
37 SÄ dödades dÄ konungen och blev förd till Samaria; och man begrov konungen dÀr i Samaria.
38 Och nÀr man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod, och skökorna badade sig dÀri -- sÄsom HERREN hade sagt.
39 Vad nu mer Àr att sÀga om Ahab och om allt vad han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde, och om alla de stÀder som han byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
40 Och Ahab gick till vila hos sina fÀder. Och hans son Ahasja blev konung efter honom.
41 Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels konungs, fjÀrde regeringsÄr.
42 Trettiofem Är gammal var Josafat, nÀr han blev konung, och han regerade tjugufem Är i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
43 Och han vandrade i allt pÄ sin fader Asas vÀg, utan att vika av ifrÄn den; han gjorde nÀmligen vad rÀtt var i HERRENS ögon.
44 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor att frambÀra offer och tÀnda offereld pÄ höjderna.
45 Och Josafat höll fred med Israels konung.
46 Vad nu mer Àr att sÀga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
47 Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som Ànnu funnos dÀr, vilka hade lÀmnats kvar i hans fader Asas tid.
48 I Edom fanns dÄ ingen konung, utan en stÄthÄllare regerade dÀr.
49 Och Josafat hade lÄtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gÄ till Ofir för att hÀmta guld; men de kommo aldrig Ästad, ty de ledo skeppsbrott vid Esjon-Geber.
50 DÄ sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »LÄt mitt folk fara med ditt folk pÄ skeppen.» Men Josafat ville icke.
51 Och Josafat gick till vila hos sina fÀder och blev begraven hos sina fÀder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter honom.
52 Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsÄr, och han regerade över Israel i tvÄ Är.
53 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade pÄ sin faders och sin moders vÀg och pÄ Jerobeams, Nebats sons, vÀg, hans som hade kommit Israel att synda.
54 Och han tjÀnade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN, Israels Gud, alldeles sÄsom hans fader hade gjort.