1 Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och dÀr fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus fÀrdigt, sÄ ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
2 Emellertid offrade folket pÄ höjderna, eftersom Ànnu vid denna tid intet hus hade blivit byggt Ät HERRENS namn.
3 Och Salomo Àlskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids stadgar, utom att han frambar offer pÄ höjderna och tÀnde offereld dÀr.
4 Och konungen begav sig till Gibeon för att offra dÀr, ty detta var den förnÀmsta offerhöjden; tusen brÀnnoffer offrade Salomo pÄ altaret dÀr.
5 I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
6 Salomo svarade: »Du har gjort stor nÄd med din tjÀnare, min fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet, rÀttfÀrdighet och rÀttsinnighet mot dig. Och du bevarade Ät honom denna stora nÄd och gav honom en son till eftertrÀdare pÄ hans tron, sÄsom ju nu har skett.
7 Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjÀnare till konung efter min fader David; men jag Àr en helt ung man, som icke rÀtt förstÄr att vara ledare och anförare.
8 Och din tjÀnare Àr hÀr bland ditt folk, det som du har utvalt, ett folk som Àr sÄ talrikt att det icke kan rÀknas eller tÀljas för sin myckenhets skull.
9 SÄ giv nu din tjÀnare ett hörsamt hjÀrta, sÄ att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem förmÄr vÀl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
10 Detta, att Salomo bad om sÄdant, tÀcktes Herren.
11 Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sÄdant och icke bett om ett lÄngt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att fÄ förstÄnd till att akta pÄ vad rÀtt Àr,
12 se, dÀrför vill jag göra sÄsom du önskar; se, jag giver dig ett sÄ vist och förstÄndigt hjÀrta, att din like icke har funnits före dig, och att din like ej heller skall uppstÄ efter dig.
13 DÀrtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nÀmligen bÄde rikedom och Àra, sÄ att i all din tid ingen konung skall vara din like.
14 Och om du vandrar pÄ mina vÀgar, sÄ att du hÄller mina stadgar och bud, sÄsom din fader David gjorde, dÄ skall jag lÄta dig lÀnge leva.»
15 DÀrefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och nÀr han kom till Jerusalem, trÀdde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brÀnnoffer och frambar tackoffer; och dÀrefter gjorde han ett gÀstabud för alla sina tjÀnare.
16 Vid den tiden kommo tvÄ skökor till konungen och trÀdde fram inför honom.
17 Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre. Jag och denna kvinna bo i samma hus. Och jag födde barn dÀr i huset hos henne.
18 Sedan, pÄ tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att nÄgon frÀmmande var hos oss i huset; allenast vi bÄda voro i huset.
19 Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjÀl honom.
20 DÄ stod hon upp om natten och tog min son frÄn min sida, under det att din tjÀnarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin döde son lade hon i min famn.
21 NÀr jag dÄ om morgonen reste mig upp för att giva min son di, fick jag se att han var död. Men nÀr jag sÄg nogare pÄ honom om morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade fött.»
22 DÄ sade den andra kvinnan: »Det Àr icke sÄ. Min son Àr den som lever, och din son Àr den som Àr död.» Men den första svarade: »Det Àr icke sÄ. Din son Àr den som Àr död, och min son Àr den som lever.» SÄ tvistade de inför konungen.
23 DÄ sade konungen: »Den ena sÀger: 'Denne, den som lever, Àr min son, och din son Àr den som Àr död.' Och den andra sÀger: 'Det Àr icke sÄ. Din son Àr den som Àr död, och min son Àr den som lever.'»
24 DÀrefter sade konungen: »Tagen hit ett svÀrd.» Och nÀr man hade burit svÀrdet fram till konungen,
25 sade konungen: »Huggen det levande barnet i tvÄ delar, och given den ena hÀlften Ät den ena och den andra hÀlften Ät den andra.»
26 Men dÄ sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till konungen -- ty hennes hjÀrta upprördes av kÀrlek till sonen -- hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden det icke.» Men den andra sade: »MÄ det vara varken mitt eller ditt; huggen det itu.»
27 DÄ tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande barnet; döden det icke. Hon Àr dess moder.»
28 NÀr nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade fÀllt, hÀpnade de över konungen, ty de sÄgo att Guds vishet var i honom till att skipa rÀtt.