1 DÀrefter församlade Salomo de Àldste i Israel, alla huvudmÀnnen för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung Salomo i Jerusalem, för att hÀmta HERRENS förbundsark upp frÄn Davids stad, det Àr Sion.
2 SÄ församlade sig dÄ till konung Salomo alla Israels mÀn under högtiden i mÄnaden Etanim, det Àr den sjunde mÄnaden.
3 NÀr dÄ alla de Àldste i Israel hade kommit tillstÀdes, lyfte prÀsterna upp arken.
4 Och de hÀmtade HERRENS ark och uppenbarelsetÀltet ditupp, jÀmte alla heliga föremÄl som funnos i tÀltet; prÀsterna och leviterna hÀmtade det ditupp.
5 Och konung Salomo stod framför arken jÀmte Israels hela menighet, som hade församlats till honom; och de offrade dÀrvid smÄboskap och fÀkreatur i sÄdan myckenhet, att de icke kunde tÀljas eller rÀknas.
6 Och prÀsterna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas vingar.
7 Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats dÀr arken stod, sÄ att arken och dess stÀnger ovantill betÀcktes av keruberna.
8 Och stÀngerna voro sÄ lÄnga, att deras Àndar vÀl kunde ses frÄn helgedomen framför koret, men dÀremot icke voro synliga lÀngre ute. Och de hava blivit kvar dÀr Ànda till denna dag.
9 I arken fanns intet annat Àn de tvÄ stentavlor som Mose hade lagt ned dÀri vid Horeb, nÀr HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.
10 Men nÀr prÀsterna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn HERRENS hus,
11 sÄ att prÀsterna för molnskyns skull icke kunde stÄ dÀr och göra tjÀnst; ty HERRENS hÀrlighet uppfyllde HERRENS hus.
12 DÄ sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
13 Jag har nu byggt ett hus till boning Ät dig, berett en plats dÀr du mÄ förbliva till evig tid.»
14 Sedan vÀnde konungen sig om och vÀlsignade Israels hela församling, under det att Israels hela församling förblev stÄende.
15 Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han sade:
16 'FrÄn den dag dÄ jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag icke i nÄgon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den bygga ett hus dÀr mitt namn skulle vara; men David har jag utvalt till att rÄda över mitt folk Israel.'
17 Och min fader David hade vÀl i sinnet att bygga ett hus Ät HERRENS, Israels Guds, namn;
18 men HERREN sade till min fader David: 'DÄ du nu har i sinnet att bygga ett hus Ät mitt namn, sÄ gör du visserligen vÀl dÀri att du har detta i sinnet;
19 dock skall icke du fÄ bygga detta hus, utan din son, den som har utgÄtt frÄn din lÀnd, han skall bygga huset Ät mitt namn.'
20 Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp min fader Davids stÀlle och sitter nu pÄ Israels tron, sÄsom HERREN lovade, och jag har byggt huset Ät HERRENS, Israels Guds, namn.
21 Och dÀr har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras det förbund som HERREN slöt med vÄra fÀder, nÀr han förde dem ut ur Egyptens land.»
22 DÀrefter trÀdde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels hela församling, och utrÀckte sina hÀnder mot himmelen
23 och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud Àr dig lik, uppe i himmelen eller nere pÄ jorden, du som hÄller förbund och bevarar nÄd mot dina tjÀnare, nÀr de vandra inför dig av allt sitt hjÀrta,
24 du som har hÄllit vad du lovade din tjÀnare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, sÄsom nu har skett.
25 SÄ hÄll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjÀnare David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid komma, dÄ pÄ Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av dig, om allenast dina barn hava akt pÄ sin vÀg, sÄ att de vandra inför mig, sÄsom du har vandrat inför mig.'
26 SÄ lÄt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din tjÀnare David, min fader, bliva sanna.
27 Men kan dÄ Gud verkligen bo pÄ jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre dÄ detta hus som jag har byggt!
28 Men vÀnd dig ÀndÄ till din tjÀnares bön och Äkallan, HERRE, min Gud, sÄ att du hör pÄ det rop och den bön som din tjÀnare nu uppsÀnder till dig,
29 och lÄter dina ögon natt och dag vara öppna och vÀnda mot detta hus -- den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara dÀr' -- sÄ att du ock hör den bön som din tjÀnare beder, vÀnd mot denna plats.
30 Ja, hör pÄ den Äkallan som din tjÀnare och ditt folk Israel uppsÀnda, vÀnda mot denna plats. MÄ du höra den och lÄta den komma upp till himmelen, dÀr du bor; och nÀr du hör, sÄ mÄ du förlÄta.
31 Om nÄgon försyndar sig mot sin nÀsta och man ÄlÀgger honom en ed och lÄter honom svÀrja, och han sÄ kommer och svÀr inför ditt altare i detta hus,
32 mÄ du dÄ höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa dina tjÀnare rÀtt, i det att du dömer den skyldige skyldig och lÄter hans gÀrningar komma över hans huvud, men skaffar rÀtt Ät den som har rÀtt och lÄter honom fÄ efter hans rÀttfÀrdighet.
33 Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, dÀrför att de hava syndat mot dig, men de omvÀnda sig till dig och prisa ditt namn och bedja och Äkalla dig i detta hus,
34 mÄ du dÄ höra det i himmelen och förlÄta ditt folk Israels synd och lÄta dem komma tillbaka till det land som du har givit Ät deras fÀder.
35 Om himmelen bliver tillsluten, sÄ att regn icke faller, dÀrför att de hava syndat mot dig, men de dÄ bedja, vÀnda mot denna plats, och prisa ditt namn och omvÀnda sig frÄn sin synd, nÀr du bönhör dem,
36 mÄ du dÄ höra det i himmelen och förlÄta dina tjÀnares och ditt folk Israels synd, i det att du lÀr dem den goda vÀg som de skola vandra; och mÄ du lÄta det regna över ditt land, det som du har givit Ät ditt folk till arvedel.
37 Om hungersnöd uppstÄr i landet, om pest uppstÄr, om sot eller rost, om grÀshoppor eller grÀsmaskar komma, om fienden trÀnger folket i det land dÀr deras stÀder stÄ, eller om nÄgon annan plÄga eller sjukdom kommer, vilken det vara mÄ,
38 och om dÄ nÄgon bön och Äkallan höjes frÄn nÄgon mÀnniska, vilken det vara mÄ, eller frÄn hela ditt folk Israel, nÀr de var för sig kÀnna plÄgan dÀrav i sitt hjÀrta och sÄ utrÀcka sina hÀnder mot detta hus,
39 mÄ du dÄ höra det i himmelen, dÀr du bor, och förlÄta och utföra ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans gÀrningar, eftersom du kÀnner hans hjÀrta -- ty du allena kÀnner alla mÀnniskors hjÀrtan --
40 pÄ det att de alltid mÄ frukta dig, sÄ lÀnge de leva i det land som du har givit Ät vÄra fÀder.
41 OcksÄ om en frÀmling, en som icke Àr av ditt folk Israel, kommer ifrÄn fjÀrran land för ditt namns skull
42 -- ty man skall ock dÀr höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din utrÀckta arm -- om nÄgon sÄdan kommer och beder, vÀnd mot detta hus,
43 mÄ du dÄ i himmelen, dÀr du bor, höra det och göra allt varom frÀmlingen ropar till dig, pÄ det att alla jordens folk mÄ kÀnna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och förnimma att detta hus som jag har byggt Àr uppkallat efter ditt namn.
44 Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, pÄ den vÀg du sÀnder dem, och de dÄ bedja till HERREN, vÀnda i riktning mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt Ät ditt namn,
45 mÄ du dÄ i himmelen höra deras bön och Äkallan och skaffa dem rÀtt.
46 Om de synda mot dig -- eftersom ingen mÀnniska finnes, som icke syndar -- och du bliver vred pÄ dem och giver dem i fiendens vÄld, sÄ att man tager dem till fÄnga och för dem bort till fiendens land, fjÀrran eller nÀra,
47 men de dÄ besinna sig i det land dÀr de Àro i fÄngenskap, och omvÀnda sig och Äkalla dig i landet dÀr man hÄller dem fÄngna och sÀga: 'Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit ogudaktiga',
48 om de sÄ omvÀnda sig till dig av allt sitt hjÀrta och av all sin sjÀl, i sina fienders land -- deras som hava fört dem i fÄngenskap -- och bedja till dig, vÀnda i riktning mot sitt land, det som du har givit Ät deras fÀder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt Ät ditt namn,
49 mÄ du dÄ i himmelen, dÀr du bor, höra deras bön och Äkallan och skaffa dem rÀtt
50 och förlÄta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de övertrÀdelser som de hava begÄtt mot dig, och lÄta dem finna barmhÀrtighet inför dem som hÄlla dem fÄngna, sÄ att dessa förbarma sig över dem.
51 Ty de Àro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur Egypten, den smÀltugnen.
52 Ja, lÄt dina ögon vara öppna och vÀnda till din tjÀnares och ditt folk Israels Äkallan, sÄ att du hör pÄ dem, sÄ ofta de ropa till dig.
53 Ty du har sjÀlv avskilt dem Ät dig till arvedel bland alla folk pÄ Jorden, sÄsom du talade genom din tjÀnare Mose, nÀr du förde vÄra fÀder ut ur Egypten, o Herre, HERRE.»
54 NÀr Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och Äkalla HERREN, stod han upp frÄn HERRENS altare, dÀr han hade legat pÄ sina knÀn med hÀnderna utrÀckta mot himmelen,
55 och trÀdde fram och vÀlsignade Israels hela församling med hög röst och sade:
56 »Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles sÄsom han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjÀnare Mose.
57 SÄ vare dÄ HERREN, vÄr Gud, med oss, sÄsom han har varit med vÄra fÀder. Han mÄ icke övergiva oss och förskjuta oss,
58 utan böja vÄra hjÀrtan till sig, sÄ att vi alltid vandra pÄ hans vÀgar och hÄlla hans bud och stadgar och rÀtter, dem som han har givit vÄra fÀder.
59 Och mÄ dessa mina ord, med vilka jag har bönfallit inför HERRENS ansikte, vara nÀra HERREN, vÄr Gud, dag och natt, sÄ att han skaffar rÀtt Ät sin tjÀnare och rÀtt Ät sitt folk Israel, efter var dags behov;
60 pÄ det att alla folk pÄ jorden mÄ förnimma att HERREN Àr Gud, och ingen annan.
61 Och mÄ edra hjÀrtan vara hÀngivna Ät HERREN, vÄr Gud, sÄ att I alltjÀmt vandren efter hans stadgar och hÄllen hans bud, sÄsom I nu gören.»
62 Och konungen jÀmte hela Israel offrade slaktoffer inför HERRENS ansikte.
63 Till det tackoffer som Salomo offrade Ät HERREN tog han tjugutvÄ tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av smÄboskapen. SÄ invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn.
64 PÄ samma dag helgade konungen den mellersta delen av förgÄrden framför HERRENS hus, ty dÀr offrade han brÀnnoffret, spisoffret och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, var för litet för att brÀnnoffret, spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas dÀr.
65 Vid detta tillfÀlle firade Salomo högtiden, och med honom hela Israel -- en stor församling ifrÄn hela landet, allt ifrÄn det stÀlle dÀr vÀgen gÄr till Hamat Ànda till Egyptens bÀck -- inför HERRENS, vÄr Guds, ansikte i sju dagar och Äter sju dagar, tillsammans fjorton dagar.
66 PÄ Ättonde dagen lÀt han folket gÄ, och de togo avsked av konungen. Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av glÀdje och fröjd över allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tjÀnare David och sitt folk Israel.