1 Och Hanna bad och sade: »Mitt hjÀrta fröjdar sig i HERREN; mitt horn Àr upphöjt genom HERREN. Min mun Àr vitt upplÄten mot mina fiender; ty jag glÀder mig över din frÀlsning.
2 Ingen Àr helig sÄsom HERREN ty ingen finnes förutom dig; ingen klippa Àr sÄsom vÄr Gud.
3 Fören icke bestÀndigt sÄ mycket högmodigt tal; vad frÀckt Àr gÄnge icke ut ur eder mun. Ty HERREN Àr en Gud som vet allt, och hos honom vÀgas gÀrningarna.
4 HjÀltarnas bÄgar Àro sönderbrutna, men de stapplande omgjorda sig med kraft.
5 De som voro mÀtta mÄste taga lega för bröd, men de som ledo hunger hungra icke mer. Ja, den ofruktsamma föder sju barn, men den moder som fick mÄnga barn vissnar bort.
6 HERREN dödar och gör levande, han för ned i dödsriket och upp dÀrifrÄn.
7 HERREN gör fattig, han gör ock rik; han ödmjukar, men han upphöjer ock.
8 Han upprÀttar den ringe ur stoftet, ur dyn lyfter han den fattige upp, ty han vill lÄta dem sitta bredvid furstar, och en hÀrlig tron giver han dem till arvedel. Ty jordens grundfÀsten Àro HERRENS, och jordkretsen har han stÀllt pÄ dem.
9 Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga förgöras i mörkret, ty ingen förmÄr nÄgot genom egen kraft.
10 De som strida mot HERREN bliva krossade, ovan dem dundrar han i himmelen; ja, HERREN dömer jordens Àndar. Men han giver makt Ät sin konung, han upphöjer sin smordes horn.
11 Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen dÀremot gjorde tjÀnst inför HERREN under prÀsten Eli.
12 Men Elis söner voro onda mÀn, de ville icke veta av HERREN.
13 PÄ följande sÀtt plÀgade nÀmligen prÀsterna gÄ till vÀga med folket: sÄ ofta nÄgon offrade ett slaktoffer, kom prÀstens tjÀnare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin hand;
14 den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller grytan, och allt vad han sÄ fick upp med gaffeln, det tog prÀsten. SÄ gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till Silo.
15 Ja, till och med innan man hade förbrÀnt det feta, kom prÀstens tjÀnare och sade till den som offrade: »Giv hit kött, sÄ att jag kan steka det Ät prÀsten, ty han vill icke hava kokt kött av dig, utan rÄtt.»
16 Om dÄ mannen svarade honom: »Först skall man nu förbrÀnna det feta; tag sedan vad dig lyster», sÄ sade han: »Nej, nu strax skall du lÀmna det, eljest tager jag det med vÄld.»
17 Och de unga mÀnnens synd var sÄ mycket större inför HERREN som folket dÀrigenom lÀrde sig att förakta HERRENS offer.
18 Men Samuel gjorde tjÀnst inför HERRENS ansikte, och var redan sÄsom gosse iklÀdd linne-efod.
19 DÀrtill plÀgade hans moder vart Är göra Ät honom en liten kÄpa, som hon hade med sig till honom, nÀr hon jÀmte sin man begav sig upp för att offra det Ärliga slaktoffret.
20 DÄ plÀgade Eli vÀlsigna Elkana jÀmte hans hustru och sÀga: »HERREN skÀnke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i stÀllet för den som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.» Och sÄ gingo de hem igen.
21 Och HERREN sÄg till Hanna, och hon blev havande och födde tre söner och tvÄ döttrar. Men gossen Samuel vÀxte upp i HERRENS hus.
22 DÄ nu Eli, som var mycket gammal, fick höra allt vad hans söner gjorde mot hela Israel, och att de lÄgo hos de kvinnor som hade tjÀnstgöring vid ingÄngen till uppenbarelsetÀltet,
23 sade han till dem: »Varför gören sÄdant, allt detta onda som jag hör allt folket hÀr tala om eder?
24 Icke sÄ, mina söner! Det rykte jag hör vara gÀngse bland HERRENS folk Àr icke gott.
25 Om en mÀnniska försyndar sig mot en annan, sÄ kan Gud medla för henne; men om en mÀnniska försyndar sig mot HERREN, vem kan dÄ göra sig till medlare för henne?» Men de lyssnade icke till sin faders ord, ty HERREN ville döda dem.
26 Gossen Samuel dÀremot vÀxte till i Älder och vÀlbehag bÄde för HERREN och för mÀnniskor.
27 Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: »SÄ sÀger HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, nÀr de Ànnu voro i Egypten och tjÀnade Faraos hus?
28 Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till prÀst Ät mig, till att offra pÄ mitt altare och antÀnda rökelse och bÀra efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke Ät din faders hus Israels barns alla eldsoffer?
29 Varför förtrampen I dÄ de slaktoffer och spisoffer som jag har pÄbjudit i min boning? Och huru kan du Àra dina söner mer Àn mig, sÄ att I göden eder med det bÀsta av var offergÄva som mitt folk Israel bÀr fram?
30 DÀrför sÀger HERREN, Israels Gud: VÀl har jag sagt att ditt och din faders hus skulle fÄ göra tjÀnst inför mig evÀrdligen. Men nu sÀger HERREN: Bort det! Ty dem som Àra mig vill jag ock Àra, men de som förakta mig skola komma pÄ skam.
31 Se, dagar skola komma, dÄ jag skall avhugga din arm och din faders hus' arm, sÄ att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
32 Och du skall fÄ se min boning lida nöd, trots allt det goda som vederfares Israel. Och ingen skall nÄgonsin bliva gammal i ditt eget hus.
33 Dock vill jag icke frÄn mitt altare utrota var man av din slakt, sÄ att jag kommer dina ögon att förtvina och din sjÀl att försmÀkta; men alla som vÀxa upp i ditt hus skola dö, nÀr de hava hunnit till manlig Älder.
34 Och tecknet hÀrtill skall för dig vara det som skall övergÄ dina bÄda söner Hofni och Pinehas: pÄ en och samma dag skola de bÄda dö.
35 Men jag skall lÄta en prÀst uppstÄ Ät mig, som bliver bestÄndande, en som gör efter vad i mitt hjÀrta och min sjÀl Àr; Ät honom skall jag bygga ett hus som bliver bestÄndande, och han skall göra tjÀnst inför min smorde bestÀndigt.
36 Och var och en som bliver kvar: av ditt hus skall komma och falla ned för honom, för att fÄ en silverpenning eller en kaka bröd; han skall sÀga: 'AnstÀll mig vid nÄgon prÀstsyssla, sÄ att jag fÄr en bit bröd att Àta.'»