1 Men David flydde frÄn Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: »Vad har jag gjort? Vilken missgÀrning, vilken synd har jag begÄtt mot dig fader, eftersom han stÄr efter mitt liv?»
2 Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör ju intet, varken nÄgot viktigt eller nÄgot oviktigt, utan att uppenbara det för mig. Varför skulle dÄ min fader dölja detta för mig? Nej, sÄ skall icke ske.»
3 Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet vÀl att jag har funnit nÄd för dina ögon; dÀrför tÀnker han: 'Jonatan skall icke fÄ veta detta, pÄ det att han icke mÄ bliva bedrövad.' Men sÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever: det Àr icke mer Àn ett steg mellan mig och döden.»
4 DÄ sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra för dig.»
5 David sade till Jonatan: »I morgon Àr ju nymÄnad, och jag skulle dÄ rÀtteligen sitta till bords med konungen; men lÄt mig nu gÄ och gömma mig ute pÄ marken till i övermorgon afton.
6 Om dÄ din fader saknar mig, sÄ sÀg: 'David utbad sig tillstÄnd av mig att fÄ göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, dÀr hela slÀkten nu firar sin Ärliga offerfest.'
7 Om han dÄ sÀger: 'Gott!', sÄ kan din tjÀnare vara trygg. Men om han bliver vred, sÄ mÀrker du dÀrav att han har beslutit min ofÀrd.
8 Visa sÄ din nÄd mot din tjÀnare, eftersom du har lÄtit din tjÀnare ingÄ ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes nÄgon missgÀrning hos mig, sÄ döda mig du, ty varför skulle du föra mig till din fader?»
9 DÄ sade Jonatan: »Bort det! Om jag mÀrker att min fader har beslutit att lÄta ofÀrd komma över dig, skall jag förvisso omtala det för dig.»
10 Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta, eller sÀga mig om din fader giver dig ett hÄrt svar?»
11 Jonatan sade till David: »Kom, lÄt oss gÄ ut pÄ marken.» Och de gingo bÄda ut pÄ marken.
12 Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag finner att det lÄter gott för David, nÀr jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid utforskar min fader, sÄ skall jag förvisso sÀnda bud till dig och uppenbara det för dig.
13 HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, sÄframt min fader Ästundar din ofÀrd, icke uppenbarar det för dig och lÄter dig komma undan, sÄ att du fÄr gÄ dina fÀrde i trygghet. Och HERREN vare dÄ med dig, sÄsom han har varit med min fader.
14 Och nog skall du vÀl, om jag dÄ Ànnu Àr i livet, ja, nog skall du vÀl bevisa barmhÀrtighet mot mig, sÄsom HERREN Àr barmhÀrtig, sÄ att jag slipper att dö?
15 Icke skall du vÀl nÄgonsin taga bort din barmhÀrtighet frÄn mitt hus, icke ens dÄ nÀr HERREN har tagit bort alla Davids fiender ifrÄn jorden?»
16 Jonatan slöt dÄ ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrÀvde sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
17 Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kÀrlek till honom, ty han hade honom lika kÀr som han hade sitt eget liv;
18 Jonatan sade till honom: »I morgon Àr nymÄnad, och du skall dÄ saknas, ty din plats kommer ju att stÄ tom.
19 Men gÄ i övermorgon skyndsamt ned till den plats dÀr du gömde dig den dag dÄ ogÀrningen skulle hava skett, och uppehÄll dig bredvid Eselstenen.
20 Jag vill dÄ sjÀlv i dess nÀrhet avskjuta mina tre pilar, sÄsom sköte jag till mÄls.
21 Sedan skall jag skicka min tjÀnare att gÄ och söka upp pilarna. Om jag dÄ sÀger till tjÀnaren: »Se, pilarna ligga bakom dig, nÀrmare hitÄt', sÄ tag du upp dem och kom fram, ty dÄ kan du vara trygg och ingenting Àr pÄ fÀrde, sÄ sant HERREN lever.
22 Men om jag sÀger sÄ till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga framför dig, lÀngre bort', sÄ gÄ dina fÀrde, ty dÄ sÀnder HERREN dig bort.
23 Och i frÄga om det som jag och du nu hava talat, Àr HERREN vittne mellan mig och dig till evig tid.»
24 Och David gömde sig ute pÄ marken. Och nÀr nymÄnaden var inne, satte konungen sig till bords för att Àta.
25 Konungen satte sig pÄ sin vanliga sittplats, platsen vid vÀggen; och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.
26 Saul sade dock intet den dagen, ty han tÀnkte: »NÄgot har hÀnt honom; han Àr nog icke ren, sÀkerligen Àr han icke ren.»
27 Men nÀr Davids plats stod tom ocksÄ dagen efter nymÄnadsdagen, dagen dÀrefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har Isais son varken i gÄr eller i dag kommit till mÄltiden?»
28 Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstÄnd av mig att fÄ gÄ till Bet-Lehem;
29 han sade: 'LÄt mig gÄ, ty vi fira en slÀktofferfest i staden, och min broder har sjÀlv bjudit mig att komma; om jag har funnit nÄd för dina ögon, sÄ lÄt mig nu slippa hÀrifrÄn för att besöka mina bröder.' DÀrför har han icke kommit till konungens bord.»
30 DÄ upptÀndes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom: »Du son till en otuktig kvinna! Visste jag dÄ icke att du hade funnit behag i Isais son, till skam för dig sjÀlv och till skam för din moders blygd!
31 Ty sÄ lÀnge Isais son lever pÄ jorden, Àr varken du eller din konungamakt sÀker. SÀnd dÀrför nu Ästad och lÄt hÀmta honom hit till mig, ty han Àr dödens barn.»
32 Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför skall han dödas? Vad har han gjort?»
33 DÄ svÀngde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och nu mÀrkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
34 Och Jonatan stod upp frÄn bordet i vredesmod och Ät intet pÄ den andra nymÄnadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull, dÀrför att hans fader hade gjort sÄdan orÀtt mot denne.
35 Följande morgon gick Jonatan ut pÄ marken, vid den tid han hade utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
36 Och han sade till gossen: »Spring och sök reda pÄ pilarna som jag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över honom.
37 Och nÀr gossen kom till det stÀlle dit Jonatan hade avskjutit pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju framför dig, lÀngre bort.»
38 Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig, stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.
39 Men gossen visste icke varom frÄga var; allenast Jonatan och David visste det.
40 Och Jonatan lÀmnade sina vapen Ät gossen som han hade med sig och sade till honom: »GÄ och bÀr dem in i staden.»
41 Men sedan gossen hade gÄtt, reste David sig upp pÄ södra sidan; och han föll ned till jorden pÄ sitt ansikte och bugade sig tre gÄnger; och de kysste varandra och grÀto med varandra, och David grÀt överljutt.
42 Och Jonatan sade till David: »GÄ i frid. Blive det sÄsom vi bÄda svuro vid HERRENS namn, nÀr vi sade: 'HERREN vare vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig tid.'»
43 Sedan stod han upp och gick sina fÀrde, men Jonatan gick in i staden igen.