1 Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David hÄller sig nu gömd pÄ Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
2 DÄ bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen mÀn utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
3 Och Saul lÀgrade sig pÄ Hakilahöjden, som ligger gent emot ödemarken, vid vÀgen. Men David uppehöll sig dÄ i öknen. Och nÀr David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
4 sÀnde han ut spejare och fick sÄ full visshet om att Saul hade kommit.
5 DÄ bröt David upp och begav sig till det stÀlle dÀr Saul hade lÀgrat sig; och David sÄg platsen dÀr Saul lÄg med sin hÀrhövitsman Abner, Ners son. Saul lÄg nÀmligen i vagnborgen, och folket var lÀgrat runt
6 Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gÄ med mig ned till Saul i lÀgret?» DÄ svarade Abisai: »Jag vill gÄ med dig ditned.»
7 SÄ kommo dÄ David och Abisai om natten till folket dÀr, och sÄgo Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden invid huvudgÀrden; och Abner och folket lÄgo runt omkring honom.
8 DÄ sade Abisai till David: »Gud har i dag överlÀmnat din fiende i din hand; sÄ lÄt mig nu fÄ spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva giva honom mer Àn den.»
9 Men David svarade Abisai: »Du fÄr icke förgöra honom; ty vem har utrÀckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
10 Och David sade ytterligare: »SÄ sant HERREN lever, HERREN mÄ sjÀlv slÄ honom, eller ock mÄ hans dödsdag komma i vanlig ordning, eller mÄ han draga ut i strid och sÄ fÄ sin bane;
11 men HERREN lÄte det vara fjÀrran ifrÄn mig att jag skulle utrÀcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likvÀl spjutet som stÄr vid hans huvudgÀrd och vattenkruset; och lÄt oss sedan gÄ vÄr vÀg.
12 Och David tog spjutet och vattenkruset frÄn Sauls huvudgÀrd, och sedan gingo de sin vÀg. Men ingen sÄg eller mÀrkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade lÄtit en tung sömn falla över dem.
13 Sedan, nÀr David hade kommit över pÄ andra sidan, stÀllde han sig pÄ toppen av berget, lÄngt ifrÄn sÄ att avstÄndet var stort mellan dem.
14 Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: »Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem Àr du som sÄ ropar till konungen?»
15 David sade till Abner: »Du Àr ju en man som icke har sin like i Israel. Varför har du dÄ icke vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
16 Vad du har gjort Àr icke vÀl gjort. SÄ sant HERREN lever, I haden förtjÀnat att dö, dÀrför att I icke haven vakat över eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var Àro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudgÀrd?»
17 DÄ kÀnde Saul igen Davids röst och sade: »Det Àr ju din röst, min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»
18 Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre sÄ efter sin tjÀnare? Vad har jag dÄ gjort, och vad för ont Àr i min hand?
19 MÄ nu min herre konungen höra sin tjÀnares ord: Om det Àr HERREN som har uppeggat dig emot mig, sÄ lÄt honom fÄ kÀnna lukten av en offergÄva; men om det Àr mÀnniskor, sÄ vare de förbannade inför HERREN, dÀrför att de nu hava drivit mig bort, sÄ att jag icke fÄr uppehÄlla mig i HERRENS arvedel. De sÀga ju: 'GÄ bort och tjÀna andra gudar.'
20 Och mÄ nu icke mitt blod falla pÄ jorden fjÀrran ifrÄn HERRENS ansikte, dÄ Israels konung har dragit ut för att söka efter en enda liten loppa, sÄsom man jagar rapphöns pÄ bergen.»
21 DÄ sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer göra dig nÄgot ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, ja har handlat i mycket stor dÄrskap och förvillelse.»
22 David svarade och sade: »Se hÀr Àr spjutet, o konung; lÄt nu en av dina mÀn komma hitöver och hÀmta det.
23 Och HERREN skall vedergÀlla var och en för hans rÀttfÀrdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke utrÀcka min hand mot HERRENS smorde.
24 Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, sÄ sÄ ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, sÄ att han rÀddar mig ur all nöd.»
25 Saul sade till David: »VÀlsignad vare du, min son David! Vad du företager dig, det skall du ock förmÄ utföra.» DÀrefter gick David sin vÀg, och Saul vÀnde tillbaka hem igen.