1 I veten ju sjÀlva, kÀre bröder, att det icke var utan kraft vi begynte vÄrt arbete hos eder.
2 Nej, fastÀn vi, sÄsom i veten, i Filippi förut hade fÄtt utstÄ lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vÄr Gud till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
3 Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i villfarelse eller i orent uppsÄt, ej heller sker det med svek;
4 utan dÀrför att vi av Gud hava prövats vÀrdiga att fÄ evangelium oss betrott, tala vi i enlighet dÀrmed, icke för att vara mÀnniskor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom som prövar vÄra hjÀrtan.
5 Aldrig nÄgonsin hava vi upptrÀtt med smickrets ord, det veten I, ej heller sÄ, att vi skulle fÄ en förevÀndning att bereda oss vinning -- Gud Àr vÄrt vittne.
6 Ej heller hava vi sökt pris av mÀnniskor, vare sig av eder eller av andra,
7 fastÀn vi sÄsom Kristi apostlar vÀl hade kunnat upptrÀda med myndighet. TvÀrtom hava vi visat oss milda bland eder, sÄsom nÀr en moder omhuldar sina spÀda barn.
8 I sÄdan ömhet om eder ville vi gÀrna icke allenast göra ocksÄ eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra vÄra liv för eder, ty I haden blivit oss kÀra.
9 I kommen ju ihÄg, kÀre bröder, vÄrt arbete och vÄr möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strÀvade natt och dag, för att icke bliva nÄgon av eder till tunga.
10 I sjÀlva Àren vÄra vittnen, och Gud Àr vÄrt vittne, I veten, och han vet huru heligt och rÀttfÀrdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron.
11 Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, sÄsom en fader sina barn,
12 och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore vÀrdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin hÀrlighet.
13 DÀrför tacka vi ock oavlÄtligen Gud för att I, nÀr I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det sÄsom mÀnniskoord, utan sÄsom Guds ord, vilket det förvisso Àr, ett ord som ock Àr verksamt i eder som tron.
14 I, kÀre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds församlingar i Kristus Jesus som Àro i Judeen. Ty I haven av edra egna landsmÀn fÄtt lida detsamma som de hava lidit av judarna --
15 av dem som dödade bÄde Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och som Àro misshagliga för Gud och fiender till alla mÀnniskor,
16 i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, sÄ att dessa kunna bliva frÀlsta. SÄ uppfylla de alltjÀmt sina synders mÄtt. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin strÀnghet.
17 Men dÄ vi nu hava mÄst vara skilda frÄn eder, kÀre bröder -- visserligen allenast för en kort tid och i utvÀrtes mÄtto, icke till hjÀrtat -- hava vi blivit sÄ mycket mer angelÀgna att fÄ se edra ansikten och kÀnt stor Ästundan dÀrefter.
18 Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för min del bÄde en och tvÄ gÄnger -- men Satan har hindrat oss.
19 Ty vem Àr vÄrt hopp och vÄr glÀdje och vÄr berömmelses krona inför vÄr Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?
20 Ja, I Àren vÄr Àra och vÄr glÀdje.