1 I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsÄr blev Hosea, Elas son, konung i Samaria över Israel och regerade i nio Är.
2 Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke sÄsom de israelitiska konungar som hade varit före honom
3 Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea mÄste bliva honom underdÄnig och giva honom skÀnker.
4 Men sedan mÀrkte konungen i Assyrien att Hosea förehade stÀmplingar, i det att han skickade sÀndebud till So, konungen i Egypten och icke, sÄsom förut, vart Är sÀnde skÀnker till konungen i Assyrien DÄ lÀt konungen i Assyrien spÀrra in honom och hÄlla honom bunden i fÀngelse.
5 Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog upp mot Samaria och belÀgrade det i tre Är.
6 I Hoseas nionde regeringsÄr intog konungen i Assyrien Samaria och förde Israel bort till Assyrien och lÀt dem bo i Hala och vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens stÀder.
7 Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
8 De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels konungar hade uppgjort.
9 Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin Gud; de hade byggt sig offerhöjder pÄ alla sina boningsorter, vid vÀktartornen sÄvÀl som i de befÀsta stÀderna.
10 De hade rest stoder och Aseror Ät sig pÄ alla höga kullar och under alla gröna trÀd.
11 DÀr hade de pÄ alla offerhöjder tÀnt offereld, likasom de folk som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting, sÄ att de förtörnade HERREN.
12 De hade tjÀnat de elÀndiga avgudarna, fastÀn HERREN hade sagt till dem: »I skolen icke göra sÄ.
13 Och HERREN hade varnat bÄde Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: »VÀnden om frÄn edra onda vÀgar och hÄllen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav edra fÀder -- sÄ ock vad jag har lÄtit sÀga eder genom mina tjÀnare profeterna.»
14 Men de ville icke höra, utan voro hÄrdnackade sÄsom deras fÀder, vilka icke trodde pÄ HERREN, sin Gud.
15 De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fÀder, och de förordningar som han hade givit dem, och följde efter fÄfÀngliga avgudar och bedrevo fÄfÀnglighet, likasom de folk som voro omkring dem, fastÀn HERREN hade förbjudit dem att göra sÄsom dessa.
16 De övergÄvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna belÀten, tvÄ kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbÄdo himmelens hela hÀrskara och tjÀnade Baal.
17 Och de lÀto sina söner och döttrar gÄ genom eld och befattade sig med spÄdom och övade trolldom de sÄlde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom dÀrmed.
18 DÀrför blev ock HERREN mycket vred pÄ Israel och försköt dem frÄn sitt ansikte, sÄ att icke nÄgot annat blev kvar Àn Juda stam allena.
19 Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
20 SÄ förkastade dÄ HERREN all Israels sÀd och tuktade dem och gav dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrÄn sitt ansikte.
21 Ty nÀr han hade ryckt Israel frÄn Davids hus och de hade gjort Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till att avfalla frÄn HERREN och kom dem att begÄ en stor synd.
22 Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade gjort; de avstodo icke frÄn dem.
23 Men till slut försköt HERREN Israel frÄn sitt ansikte, sÄsom har hade hotat genom alla sina tjÀnare profeterna. SÄ blev Israel; bortfört frÄn sitt land till Assyrien, dÀr de Àro Ànnu i dag.
24 Och konungen i Assyrien lÀt folk komma frÄn Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvaim och bosÀtta sig i Samariens stÀder, i Israels barns stÀlle. SÄ togo dÄ dessa Samarien i besittning och bosatte sig i dess stÀder.
25 Men dÄ de under den första tiden av sin vistelse dÀr icke fruktade HERREN, sÀnde HERREN bland dem lejon, som anstÀllde förödelse bland dem.
26 Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De folk som du har fört bort och lÄtit bosÀtta sig i Samariens stÀder veta icke huru landets Gud skall dyrkas dÀrför har han sÀnt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke veta huru landets Gud skall dyrkas.»
27 DÄ bjöd konungen i Assyrien och sade: »LÄten en av de prÀster som I haven fört bort dÀrifrÄn fara dit; mÄ de fara dit och bosÀtta sig dÀr. Och mÄ han lÀra dem huru landets Gud skall dyrkas.»
28 SÄ kom dÄ en av de prÀster som: de hade fört bort ifrÄn Samarien och bosatte sig i Betel; och han lÀrde dem huru de skulle frukta HERREN.
29 VÀl gjorde sig vart folk sin egen gud och stÀllde upp denne i de offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig, i de stÀder dÀr det bodde.
30 Folket ifrÄn Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrÄn Kut gjorde sig en Nergal, och folket ifrÄn Hamat gjorde sig en Asima;
31 aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna brÀnde upp sina barn i eld Ät Adrammelek och Anammelek, Sefarvaims gudar.
32 Men de fruktade ocksÄ HERREN. Och de gjorde mÀn ur sin egen krets till offerhöjdsprÀster Ät sig, och dessa offrade Ät dem i offerhöjdshusen.
33 SÄ fruktade de visserligen HERREN, men de tjÀnade dÀrjÀmte sina egna gudar, pÄ samma sÀtt som de folk ifrÄn vilka man hade fört bort dem.
34 Ănnu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra icke efter de stadgar och den rĂ€tt som de hava fĂ„tt, icke efter den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans Ă„t vilken han gav namnet Israel.
35 Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller tjÀna dem eller offra Ät dem.
36 Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor makt och utrÀckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I tillbedja och Ät honom skolen I offra.
37 Och de stadgar och rÀtter, den lag och de bud som han har föreskrivit eder, dem skolen I hÄlla och göra i all tid; men I skolen icke frukta andra gudar.
38 Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgÀta; I skolen icke frukta andra gudar.
39 Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, sÄ skall han rÀdda eder ur alla edra fienders hand.»
40 Men de ville icke höra hÀrpÄ, utan gjorde likasom förut.
41 SÄ fruktade dÄ dessa folk HERREN, men tjÀnade dÀrjÀmte sina belÀten. OcksÄ deras barn och deras barnbarn göra Ànnu i dag sÄsom deras fÀder gjorde.