1 Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsÄr, och han regerade i tolv Är.
2 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke sÄsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade lÄtit göra.
3 Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; frÄn dessa avstod han icke.
4 Mesa, konungen i Moab, som Àgde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vÀdurar.
5 Men nÀr Ahab var död, avföll konungen i Moab frÄn konungen i Israel.
6 DÄ drog konung Joram ut frÄn Samaria och mönstrade hela Israel.
7 DÀrefter sÀnde han Ästad bud till Josafat, konungen i Juda, och lÀt sÀga honom: »Konungen i Moab har avfallit frÄn mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag vill draga ditupp -- jag sÄsom du, mitt folk sÄsom ditt folk, mina hÀstar sÄsom dina hÀstar!»
8 Och han frÄgade: »Vilken vÀg skola vi draga ditupp?» Han svarade »VÀgen genom Edoms öken.»
9 SÄ drogo dÄ konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom Ästad; men nÀr de hade fÀrdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hÀren och för djuren som de hade med sig.
10 DÄ sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
11 Men Josafat sade: »Finnes hÀr ingen HERRENS profet, sÄ att vi kunna frÄga HERREN genom honom?» DÄ svarade en av Israels konungs tjÀnare och sade: »Elisa, Safats son, finnes hÀr, han som plÀgade gjuta vatten pÄ Elias hÀnder.»
12 Josafat sade: »Hos honom Àr HERRENS ord.» Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo dÄ ned till honom.
13 Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att göra? GÄ du till din faders profeter och till din moders profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
14 DÄ sade Elisa: »SÄ sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjÀnare jag Àr: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, sÄ skulle jag icke akta pÄ dig eller se till dig.
15 Men hÀmten nu hit Ät mig en harpospelare.» SÄ ofta harpospelaren spelade, kom nÀmligen HERRENS hand över honom.
16 Och han sade: »SÄ sÀger HERREN: GrÀven i denna dal grop vid grop.
17 Ty sÄ sÀger HERREN: I skolen icke mÀrka nÄgon vind, ej heller se nÄgot regn, men likvÀl skall denna dal bliva full med vatten, sÄ att bÄde I sjÀlva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur.
18 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.
19 Och I skolen intaga alla befÀsta stÀder och alla andra ansenliga stÀder, I skolen fÀlla alla nyttiga trÀd och kasta igen alla vattenkÀllor, och alla bördiga Äkerstycken skolen I fördÀrva med stenar.»
20 Och se, om morgonen, vid den tid dÄ spisoffret frambÀres, strömmade vatten till frÄn Edomssidan, sÄ att landet fylldes med vatten.
21 Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför Älder eller dÀrutöver blevo uppbÄdade och stodo nu vid grÀnsen.
22 Men bittida om morgonen, nÀr solen gick upp och lyste pÄ vattnet, sÄgo moabiterna vattnet framför sig rött sÄsom blod.
23 DÄ sade de: »Det Àr blod! Konungarna hava helt visst rÄkat i strid och dÀrvid drÀpt varandra. Nu till plundring, Moab!»
24 Men nÀr de kommo till Israels lÀger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, sÄ att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna.
25 Och stÀderna förstörde de, och pÄ alla bördiga Äkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkÀllor tÀppte de till, och alla nyttiga trÀd fÀllde de, sÄ att de till slut lÀmnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men nÀr slungkastarna omringade staden och besköto den
26 och Moabs konung sÄg att han icke kunde hÄlla stÄnd i striden, tog han med sig sju hundra svÀrdbevÀpnade mÀn för att slÄ sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
27 DÄ tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne pÄ muren till ett brÀnnoffer. DÄ drabbades Israel av svÄr hemsökelse, sÄ att de mÄste bryta upp och lÀmna honom i fred och vÀnda tillbaka till sitt land igen.