1 ProfetlÀrjungarna sade till Elisa: »Se, rummet dÀr vi sitta inför dig Àr för trÄngt för oss.»
2 LÄt oss dÀrför gÄ till Jordan och dÀrifrÄn hÀmta var sin timmerstock, sÄ att vi dÀr kunna bygga oss ett annat hus att sitta i.» Han svarade: »GÄn Ästad.»
3 Men en av dem sade: »VÀrdes sjÀlv gÄ med dina tjÀnaren.» Han varade: »Ja, jag skall gÄ med.»
4 SÄ gick han med dem. Och nÀr de kommo till Jordan, begynte de hugga ned trÀd.
5 Men under det att en av dem höll pÄ att fÀlla en stock, föll yxjÀrnet i vattnet. DÄ gav han upp ett rop och sade: »Ack, min herre, yxan var ju lÄnad.»
6 Gudsmannen frÄgade: »Var föll den i?» Och han visade honom stÀllet. DÄ högg han av ett stycke trÀ och kastade det i dÀr och fick sÄ jÀrnet att flyta upp.
7 Sedan sade han: »Tag nu upp det.» DÄ rÀckte mannen ut sin hand och tog det.
8 Och konungen i Aram lÄg i krig med Israel. Men nÀr han rÄdförde sig med sina tjÀnare och sade: »PÄ det och det stÀllet vill jag lÀgra mig»,
9 dÄ sÀnde gudsmannen bud till Israels konung och lÀt sÀga: »Tag dig till vara för att tÄga fram vid det stÀllet, ty araméerna ligga dÀr.»
10 DÄ sÀnde Israels konung till det stÀlle som gudsmannen hade angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till vara dÀr. Detta skedde icke allenast en gÄng eller tvÄ gÄnger.
11 HÀröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till sig sina tjÀnare och sade till dem: »Kunnen I icke sÀga mig vem av de vÄra det Àr som hÄller med Israels konung?»
12 DÄ svarade en av hans tjÀnare: »Icke sÄ, min herre konung; men Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som du talar i din sovkammare.»
13 Han sade: »GÄn och sen till, var han finnes, sÄ att jag kan sÀnda Ästad och gripa honom.» Och man berÀttade för honom att han var i Dotan.
14 DÄ sÀnde han dit hÀstar och vagnar och en stor hÀr; och de kommo dit om natten och omringade staden.
15 NÀr nu gudsmannens tjÀnare bittida om morgonen stod upp och gick ut, fick han se att en hÀr hade lÀgrat sig runt omkring staden med hÀstar och vagnar. DÄ sade tjÀnaren till honom: »Ack, min herre, huru skola vi nu göra?»
16 Han svarade: »Frukta icke; ty de som Àro med oss Àro flera Àn de som Àro med dem.»
17 Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, sÄ att han ser.» DÄ öppnade HERREN tjÀnarens ögon, och han fick se att berget var fullt med hÀstar och vagnar av eld, runt omkring Elisa.
18 NÀr de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade: »SlÄ detta folk med blindhet.» DÄ slog han dem med blindhet, sÄsom Elisa bad.
19 Och Elisa sade till dem: »Detta Àr icke den rÀtta vÀgen eller den rÀtta staden. Följen mig, sÄ skall jag föra eder till den man som I söken.» DÀrefter förde han dem till Samaria.
20 Men nÀr de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas ögon, sÄ att de se.» DÄ öppnade HERREN deras ögon, och de fingo se att de voro mitt i Samaria.
21 NÀr dÄ Israels konung sÄg dem, sade han till Elisa: »Skall jag hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»
22 Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plÀgar ju icke ens hugga ned dem som du har tagit till fÄnga med svÀrd och bÄge. SÀtt fram för dem mat och dryck och lÄt dem Àta och dricka, och lÄt dem sedan gÄ till sin herre igen»
23 DÄ tillredde han Ät dem en stor mÄltid, och nÀr de hade Àtit och druckit, lÀt han dem gÄ; och de gingo till sin herre igen. Sedan kommo icke vidare nÄgra arameiska strövskaror in i Israels land.
24 DÀrefter hÀnde sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin hÀr och drog upp och belÀgrade Samaria.
25 Och medan de belÀgrade Samaria, uppstod dÀr en sÄ stor hungersnöd, att man betalade Ättio siklar silver för ett Äsnehuvud och fem siklar silver för en fjÀrdedels kab duvotrÀck.
26 Och en gÄng dÄ Israels konung gick omkring pÄ muren ropade en kvinna till honom och sade: »HjÀlp, min herre konung!»
27 Han svarade: »HjÀlper icke HERREN dig, varifrÄn skall dÄ jag kunna skaffa hjÀlp Ät dig? FrÄn logen eller frÄn vinpressen?»
28 Och konungen frÄgade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Kvinnan dÀr sade till mig: 'Giv hit din son, sÄ att vi fÄ Àta honom i dag, sÄ skola vi Àta min son i morgon.'
29 SÄ kokade vi min son och Äto upp honom. NÀsta dag sade jag till henne: 'Giv nu hit din son, sÄ att vi fÄ Àta honom.' Men dÄ gömde hon undan sin son.»
30 NÀr konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina klÀder, dÀr han gick pÄ muren. DÄ fick folket se att han hade sÀcktyg inunder, nÀrmast kroppen.
31 Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas, Safats sons, huvud i dag fÄr sitta kvar pÄ honom.»
32 SÄ sÀnde han dÄ dit en man före sig, under det att Elisa satt i sitt hus och de Àldste sutto dÀr hos honom. Men innan den utskickade hann fram till honom, sade han till de Àldste: »Sen I huru denne mördarson sÀnder hit en man för att taga mitt huvud? Men sen nu till, att I stÀngen igen dörren, nÀr den utskickade kommer; och spÀrren sÄ vÀgen för honom med den. Jag hör nu ock ljudet av hans herres steg efter honom.»
33 Medan han Ànnu talade med dem, kom den utskickade ned till honom. Och denne sade: »Se, detta Àr en olycka som kommer frÄn HERREN; huru skall jag dÄ lÀngre kunna hoppas pÄ HERREN?» 7:1. 7:2. den elektroniska utgÄvan.