1 Efter Sauls död, nÀr David hade kommit tillbaka frÄn segern över Amalek, och nÀr David sedan i tvÄ dagar hade uppehÄllit sig i Siklag,
2 dÄ hÀnde sig pÄ tredje dagen att en man kom frÄn Sauls lÀger, med sönderrivna klÀder och med jord pÄ sitt huvud. Och nÀr han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.
3 David frÄgade honom: »VarifrÄn kommer du?» Han svarade honom: »Jag kommer sÄsom flykting ifrÄn Israels lÀger.»
4 DÄ sade David till honom: »Huru har det gÄtt? SÀg mig det.» Han svarade: »Folket har flytt ur striden, mÄnga av folket hava ocksÄ fallit och dött; Saul och hans son Jonatan Àro ock döda.»
5 David frÄgade den unge mannen som berÀttade detta för honom: »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan Àro döda?»
6 Den unge mannen som hade framfört underrÀttelsen till honom svarade: »Jag kom av en hÀndelse upp pÄ berget Gilboa, och dÀr fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.
7 NÀr han dÄ vÀnde sig om och fick se mig, ropade han pÄ mig, och jag svarade: 'HÀr Àr jag.'
8 DÄ frÄgade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.
9 Sedan sade han till mig: 'TrÀd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag Àr gripen av dödens vanmakt, om ock livet Ànnu alltjÀmt Àr kvar i mig.'
10 DÄ trÀdde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt pÄ hans huvud, och ett armband som satt pÄ hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»
11 DÄ fattade David i sina klÀder och rev sönder dem; sÄ gjorde ock alla de mÀn som voro dÀr med honom.
12 Och de höllo dödsklagan och grÀto och fastade Ànda till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, dÀrför att de hade fallit för svÀrd.
13 Och David frÄgade den unge mannen som hade framfört underrÀttelsen till honom: »VarifrÄn Àr du?» Han svarade: »Jag Àr son till en amalekit som lever hÀr sÄsom frÀmling.»
14 David sade till honom: »KÀnde du dÄ ingen fruktan för att utrÀcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»
15 Och David kallade pÄ en av sina mÀn och sade: »Kom hit och stöt ned honom.» Och han slog honom till döds.
16 Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'»
17 Och David sjöng följande klagosÄng över Saul och hans son Jonatan,
18 och han befallde att man skulle lÀra Juda barn »BÄgsÄngen»; den Àr upptecknad i »Den redliges bok»:
19 »Din hÀrlighet, Israel, ligger slagen pÄ dina höjder. Huru hava icke hjÀltarna fallit!
20 Förkunnen det icke i Gat, bebÄden det ej pÄ Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke mÄ glÀdja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
21 I Gilboa berg, pÄ eder mÄ ej falla dagg eller regn, ej ses offergÀrdsskördar. Ty hjÀltarnas sköld blev dÀr till smÀlek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.
22 FrÄn slagnas blod, frÄn hjÀltars hull vek Jonatans bÄge icke tillbaka, vÀnde Sauls svÀrd ej omÀttat Äter.
23 Saul och Jonatan, sÄ kÀra och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de tvÄ, som voro snabbare Àn örnar, starka mer Àn lejon.
24 Israels döttrar, grÄten över Saul, över honom som klÀdde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra klÀder med gyllene smycken.
25 Huru hava icke hjÀltarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen pÄ dina höjder.
26 Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kÀrlek, mer Àn kvinnokÀrlek.
27 Huru hava icke hjÀltarna fallit, de bÄda stridssvÀrden förgÄtts!»