1 Och HERREN sÀnde Natan till David. NÀr han kom in till honom, sade han till honom: »TvÄ mÀn bodde i samma stad; den ene var rik och den andre fattig.
2 Den rike hade fÄr och fÀkreatur i stor myckenhet.
3 Men den fattige hade icke mer Àn ett enda litet lamm, som han hade köpt; han uppfödde det, och det vÀxte upp hos honom och hans söner, tillsammans med dem: det Ät av hans brödstycke och drack ur hans bÀgare och lÄg i hans famn och var för honom sÄsom en dotter.
4 SÄ kom en vÀgfarande till den rike mannen; dÄ nÀndes han icke taga av sina fÄr och fÀkreatur för att tillreda Ät den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens lamm och tillredde det Ät mannen som hade kommit till honom.»
5 DÄ upptÀndes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade till Natan: »SÄ sant HERREN lever: dödens barn Àr den man som har gjort detta.
6 Och lammet skall han ersÀtta fyradubbelt, dÀrför att han gjorde sÄdant, och eftersom han var sÄ obarmhÀrtig.»
7 Men Natan sade till David: »Du Àr den mannen. SÄ sÀger HERREN, Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag har rÀddat dig ur Sauls hand.
8 Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om detta skulle vara för litet, sÄ vore jag villig att ytterligare giva dig bÄde ett och annat.
9 Varför har du dÄ föraktat HERRENS ord och gjort vad ont Àr i hans ögon? Hetiten Uria har du lÄtit slÄ ihjÀl med svÀrd, och hans hustru har du tagit till hustru Ät dig sjÀlv; ja, honom har du drÀpt med Ammons barns svÀrd.
10 SÄ skall nu icke heller svÀrdet vika ifrÄn ditt hus till evig tid, dÀrför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru Ät dig.
11 SÄ sÀger HERREN: Se, jag skall lÄta olyckor komma över dig frÄn ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon och giva dem Ät en annan, och han skall ligga hos dina hustrur mitt pÄ ljusa dagen.
12 Ty vÀl har du gjort sÄdant i hemlighet, men jag vill lÄta detta ske inför hela Israel, och det pÄ ljusa dagen.»
13 DÄ sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natan sade till David: »SÄ har ock HERREN tillgivit dig din synd; du skall icke dö.
14 Men eftersom du genom denna gÀrning har kommit HERRENS fiender att förakta honom, skall ock den son som har blivit född Ät dig döden dö.»
15 Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias hustru hade fött Ät David, han slog det, sÄ att det blev dödssjukt.
16 DÄ sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och nÀr han kom hem, lÄg han pÄ bara marken över natten.
17 DÄ stodo de Àldste i hans hus upp och gingo till honom, för att förmÄ honom att stiga upp frÄn marken; men han ville icke, och han Ät icke heller nÄgot med dem.
18 Men pÄ sjunde dagen dog barnet. DÄ fruktade Davids tjÀnare att om tala för honom att barnet hade dött, ty de tÀnkte: »NÀr vi talade till honom, medan barnet Ànnu levde, ville han ju icke lyssna till vÄra ord. Huru skulle vi dÄ kunna sÀga till honom att barnet har dött? Han kunde göra nÄgot ont.»
19 Men nÀr David sÄg att hans tjÀnare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. DÄ frÄgade David sina tjÀnare: »Har barnet dött?» De svarade: »Ja.»
20 DÄ stod David upp frÄn marken och tvÄdde sig och smorde sig och bytte om klÀder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och nÀr han kom hem igen, begÀrde han att man skulle sÀtta fram mat Ät honom, och han Ät.
21 DÄ sade hans tjÀnare till honom: »Varför gör du pÄ detta sÀtt? Medan barnet levde, fastade du och grÀt för dess skull; men sÄ snart barnet har dött, stÄr du upp och Àter!»
22 Han svarade: sÄ lÀnge barnet Ànnu levde, fastade och grÀt jag, ty jag tÀnkte: 'Vem vet, kanhÀnda bliver HERREN mig nÄdig och lÄter barnet fÄ leva.'
23 Men nu, nÀr det har dött, varför skulle jag dÄ fasta? Kan jag vÀl skaffa honom tillbaka igen? Jag gÄr bort till honom, men han kommer icke tillbaka till mig.»
24 Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och lÄg hos henne. Och hon födde en son, Ät vilken han gav namnet Salomo. Och HERREN Àlskade honom
25 och sÀnde ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom namnet Jedidja, för HERRENS skull.
26 Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog konungastaden.
27 Sedan sÀnde Joab bud till David och lÀt sÀga honom: »Jag har angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
28 SÄ församla du nu det övriga folket och belÀgra staden och intag den, sÄ att det icke bliver jag som intager staden och fÄr bÀra namnet dÀrför.»
29 DÄ församlade David allt folket och tÄgade till Rabba och angrep det och intog det.
30 Och han tog deras konungs krona frÄn hans huvud; den vÀgde en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu pÄ Davids huvud. Och han förde ut byte frÄn staden i stor myckenhet.
31 Och folket dÀrinne förde han ut och lade dem under sÄgar och tröskvagnar av jÀrn och bilor av jÀrn och överlÀmnade dem Ät Molok. SÄ gjorde han mot Ammons barns alla stÀder. Sedan vÀnde David med allt folket tillbaka till Jerusalem.