1 DÀrefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kÀrlek till henne.
2 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sÄdan vÄnda att han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke vara möjligt att göra henne nÄgot.
3 Men Amnon hade en vÀn, som hette Jonadab, en son till Davids broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
4 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon sÄ avtÀrd ut, du konungens son? Vill du icke sÀga mig det?» Amnon svarade honom: »Jag har fattat kÀrlek till min broder Absaloms syster Tamar.»
5 Jonadab sade till honom: »LÀgg dig pÄ din sÀng och gör dig sjuk. NÀr dÄ din fader kommer för att besöka dig, sÄ sÀg till honom: 'LÄt min syster Tamar komma och giva mig nÄgot att Àta, men lÄt henne tillreda maten inför mina ögon; sÄ att jag ser det och kan fÄ den ur hennes hand att Àta.'»
6 DÄ lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. NÀr nu konungen kom för att besöka honom, sade Amnon till konungen: »LÄt min syster Tamar komma hit och tillaga tvÄ kakor inför mina ögon, sÄ att jag kan fÄ dem ur hennes hand att Àta.»
7 DÄ sÀnde David bud in i huset till Tamar och lÀt sÀga: »GÄ till din broder Amnons hus och red till Ät honom nÄgot att Àta.»
8 Tamar gick dÄ Ästad till sin broder Amnons hus, dÀr denne lÄg till sÀngs. Och hon tog deg och knÄdade den och gjorde dÀrav kakor inför hans ögon och grÀddade kakorna.
9 DÀrefter tog hon pannan och lade upp dem dÀrur inför hans ögon; men han ville icke Àta. Och Amnon sade: »LÄt alla gÄ ut hÀrifrÄn. DÄ gingo alla ut dÀrifrÄn.
10 Sedan sade Amnon till Tamar: »BÀr maten hitin i kammaren, sÄ att jag fÄr den ur din hand att Àta.» DÄ tog Tamar kakorna som hon hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
11 Men nÀr hon kom fram med dem till honom, för att han skulle Àta, fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos mig, min syster.»
12 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, krÀnk mig icke; ty sÄdant fÄr icke ske i Israel. Gör icke en sÄdan galenskap.
13 Vart skulle jag dÄ taga vÀgen med min skam? Och du sjÀlv skulle ju sedan i Israel hÄllas för en dÄre. Tala nu med konungen; han vÀgrar nog icke att giva mig Ät dig.»
14 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne övermÀktig och krÀnkte henne och lÄg hos henne.
15 Men dÀrefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja, den motvilja han fick mot henne var större Àn den kÀrlek han hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »StÄ upp och gÄ din vÀg.»
16 DÄ sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett sÄ svÄrt brott som att driva bort mig; det vore vÀrre Àn det andra som du har gjort med mig.»
17 Men han ville icke höra pÄ henne, utan ropade pÄ den unge man som han hade till tjÀnare och sade: »Driven denna kvinna ut hÀrifrÄn, och rigla du dörren efter henne.»
18 Och hon hade en fotsid livklÀdnad pÄ sig; ty i sÄdana kÄpor voro konungens döttrar klÀdda, sÄ lÀnge de voro jungfrur. NÀr tjÀnaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
19 tog hon aska och strödde pÄ sitt huvud, och den fotsida livklÀdnaden som hon hade pÄ sig rev hon sönder; och hon lade handen pÄ sitt huvud och gick dÀr ropande och klagande.
20 DÄ sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han Àr ju din broder. LÀgg denna sak icke sÄ pÄ sinnet.» SÄ stannade dÄ Tamar i sin broder Absaloms hus i svÄr sorg.
21 Men nÀr konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
22 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, dÀrför att denne hade krÀnkt hans syster Tamar.
23 TvÄ Är dÀrefter hade Absalom fÄrklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd dÄ alla konungens söner.
24 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjÀnare skall nu hava fÄrklippning; jag beder att konungen ville jÀmte sina tjÀnare gÄ med din tjÀnare.»
25 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi mÄ icke allasammans gÄ med, ty vi vilja icke vara dig till besvÀr.» Och fastÀn han bad honom entrÀget, ville han icke gÄ, utan gav honom sin avskedshÀlsning.
26 DÄ sade Absalom: »Om du icke vill, sÄ lÄt dock min broder Amnon gÄ med oss.» Konungen frÄgade honom: »Varför skall just han gÄ med dig?»
27 Men Absalom bad honom sÄ entrÀget, att han lÀt Amnon och alla de övriga konungasönerna gÄ med honom.
28 Och Absalom bjöd sina tjÀnare och sade: »Sen efter, nÀr Amnons hjÀrta bliver glatt av vinet; och nÀr jag dÄ sÀger till eder: 'Huggen ned Amnon', sÄ döden honom utan fruktan. Det Àr ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder sÄsom kÀcka mÀn.»
29 Och Absaloms tjÀnare gjorde med Amnon sÄsom Absalom hade bjudit. DÄ stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en pÄ sin mulÄsna och flydde.
30 Medan de Ànnu voro pÄ vÀg, kom till David ett rykte om att Absalom hade huggit ned alla konungens söner, sÄ att icke en enda av dem fanns kvar.
31 DÄ stod konungen upp och rev sönder sina klÀder och lade sig pÄ marken, under det att alla hans tjÀnare stodo dÀr med sönderrivna klÀder.
32 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda och sade: »Min herre mÄ icke tÀnka att de hava dödat alla de unga mÀnnen, konungens söner, det Àr Amnon allena som Àr död. Ty Absaloms uppsyn har bÄdat olycka Ànda ifrÄn den dag dÄ denne krÀnkte hans syster Tamar.
33 SÄ mÄ nu min herre konungen icke akta pÄ detta som har blivit sagt, att alla konungens söner Àro döda; nej, Amnon allena Àr död.»
34 Emellertid flydde Absalom. -- NÀr nu mannen som stod pÄ vakt lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma frÄn vÀgen bakom honom, vid sidan av berget.
35 DÄ sade Jonadab till konungen: »Se, dÀr komma konungens söner. SÄsom din tjÀnare sade, sÄ har det gÄtt till.»
36 Just nÀr han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de brusto ut i grÄt. OcksÄ konungen och alla hans tjÀnare grÀto hÀftigt och bitterligen.
37 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
38 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han dÀr i tre Är.
39 Och konung David avstod ifrÄn att draga ut mot Absalom, ty han tröstade sig över att Amnon var död.