1 Men Joab, Serujas son, mÀrkte att konungens hjÀrta var vÀnt mot Absalom.
2 DÄ sÀnde Joab till Tekoa och lÀt dÀrifrÄn hÀmta en klok kvinna och sade till henne: »LÄtsa att du har sorg, och klÀd dig i sorgklÀder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig sÄsom en kvinna som i lÄng tid har haft sorg efter en död.
3 GÄ sÄ in till konungen och tala till honom sÄsom jag sÀger dig.» Joab lade nu orden i hennes mun.
4 Och kvinnan frÄn Tekoa talade med konungen; hon föll ned till jorden pÄ sitt ansikte och bugade sig och sade: »HjÀlp, o konung!»
5 Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack, jag Àr Ànka; min man Àr död.
6 Och din tjÀnarinna hade tvÄ söner; dessa bÄda kommo i trÀta med varandra ute pÄ marken, dÀr ingen fanns, som kunde trÀda emellan och hindra dem; den ene slog dÄ ned den andre och dödade honom.
7 Och nu har hela slÀkten rest sig upp mot din tjÀnarinna, och de sÀga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, sÄ att vi fÄ döda honom, dÀrför att han har tagit sin broders liv och drÀpt honom; pÄ det sÀttet förgöra vi ock arvingen.' PÄ det att efter min man varken namn eller efterkommande mÄ finnas pÄ jorden, vilja de utslÀcka den gnista av mig, som Ànnu Àr kvar.»
8 DÄ sade konungen till kvinnan: »GÄ hem igen; jag vill giva befallning om dig.»
9 Kvinnan frÄn Tekoa sade till konungen: »PÄ mig, o min herre konung, och pÄ min faders hus vile missgÀrningen, men konungen och hans tron vare utan skuld.»
10 Konungen sade: »Om nÄgon sÀger nÄgot Ät dig, sÄ för honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
11 Hon sade: »Ja, mÄ konungen tÀnka pÄ HERREN, sin Gud, sÄ att blodshÀmnaren icke fÄr göra olyckan större, och sÄ att de icke förgöra min son.» DÄ sade han: »SÄ sant HERREN lever, icke ett hÄr av din son skall falla pÄ jorden.»
12 Men kvinnan sade: »LÄt din tjÀnarinna tala Ànnu ett ord till min herre konungen.» Han sade: »Tala.»
13 DÄ sade kvinnan: »Varför Àr du dÄ sÄ sinnad mot Guds folk? NÀr konungen talar sÄ, dÄ ligger ju dÀri att han sjÀlv bÀr pÄ skuld, eftersom konungen icke lÄter sin förskjutne son komma tillbaka.
14 Vi mÄste ju alla dö och Àro dÄ sÄsom vatten som spilles pÄ jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han tÀnker ut vad göras kan, för att den förskjutne icke mÄ förbliva förskjuten och skild frÄn honom.
15 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen, det har skett dÀrför att folket förskrÀckte mig. DÄ tÀnkte din tjÀnarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhÀnda skall konungen uppfylla sin trÀlinnas önskan.
16 Ja, konungen skall lyssna till sin trÀlinna och rÀdda mig frÄn den mans hand, som vill förgöra bÄde mig och min son frÄn Guds arvedel.
17 Och din tjÀnarinna tÀnkte: Min herre konungens ord skall giva mig ro. Ty min herre konungen Àr lik Guds Àngel dÀri att han hör allt, bÄde gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
18 DÄ svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig nÄgot av det varom jag nu vill frÄga dig.» Kvinnan sade: »Min herre konungen tale.»
19 DÄ sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?» Kvinnan svarade och sade: »SÄ sant du lever, min herre konung: om min Herre konungen talar nÄgot, sÄ kan ingen komma undan det, vare sig Ät höger eller Ät vÀnster. Ja, det Àr din tjÀnare Joab som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjÀnarinnas mun allt vad jag har sagt.
20 För att giva saken ett annat utseende har din tjÀnare Joab handlat pÄ detta sÀtt; men min herre liknar i vishet Guds Àngel och vet allt som sker pÄ jorden.»
21 SÄ sade dÄ konungen till Joab: »VÀlan, jag vill göra sÄsom du önskar. GÄ nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
22 DÄ föll Joab ned till jorden pÄ sitt ansikte och bugade sig och vÀlsignade konungen; och Joab sade: »I dag mÀrker din tjÀnare att jag har funnit nÄd för dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjÀnares önskan.»
23 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem.
24 Men konungen sade: »Han fÄr begiva sig till sitt hus, men han fÄr icke komma inför mitt ansikte. DÄ begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
25 Men i hela Israel fanns ingen sÄ skön man som Absalom, ingen som man sÄ mycket prisade: frÄn hans fotblad upp till hans hjÀssa fanns icke nÄgot fel pÄ honom
26 Och nÀr han lÀt klippa hÄret pÄ sitt huvud -- vid slutet av vart Är lÀt han klippa det, ty det blev honom dÄ sÄ tungt att han mÄste lÄta klippa det -- sÄ befanns det, att nÀr man vÀgde hÄret frÄn hans huvud, dÄ vÀgde det tvÄ hundra siklar, efter konungsvikt.
27 Och Ät Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en skön kvinna.
28 NÀr Absalom hade bott tvÄ hela Är i Jerusalem utan att fÄ komma inför konungens ansikte,
29 sÀnde han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sÀnde bud Ànnu en gÄng, men han ville ÀndÄ icke komma.
30 DÄ sade han till sina tjÀnare: »I sen att Joab dÀr har ett Äkerstycke vid sidan av mitt, och pÄ det har han korn; gÄn nu dit och tÀnden eld dÀrpÄ.» SÄ tÀnde dÄ Absaloms tjÀnare eld pÄ Äkerstycket.
31 DÄ stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: »Varför hava dina tjÀnare tÀnt eld pÄ mitt Äkerstycke?»
32 Absalom svarade Joab: »Jag sÀnde ju till dig och lÀt sÀga: Kom hit, sÄ att jag kan skicka dig till konungen och lÄta sÀga: 'Varför fick jag komma hem frÄn Gesur? Det hade varit bÀttre för mig, om jag Ànnu vore kvar dÀr.' Nu vill jag komma inför konungens ansikte; och finnes nÄgon missgÀrning hos mig, sÄ mÄ han döda mig.
33 DÄ gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade dÄ till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned för honom pÄ sitt ansikte och bugade sig till jorden inför konungen. Och konungen kysste Absalom.