1 NÀr David hade gÄtt framÄt ett litet stycke frÄn bergstoppen, dÄ mötte honom Siba, Mefibosets tjÀnare, med ett par lastade Äsnor, som buro tvÄ hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinlÀgel.
2 DÄ sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba svarade: »à snorna skola vara för konungens husfolk till att rida pÄ, brödet och fruktkakorna skola tjÀnarna hava att Àta, och vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
3 Konungen sade: »Men var Àr din herres son?» Siba svarade konungen: »Han Àr kvar i Jerusalem; ty han tÀnkte: 'Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»
4 DÄ sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset Àger skall vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; lÄt mig finna nÄd för dina ögon, min herre konung.»
5 NÀr sedan konung David hade kommit till Bahurim, dÄ trÀdde dÀrifrÄn ut en man som var beslÀktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han trÀdde fram och for ut i förbannelser.
6 Och han kastade stenar pÄ David och pÄ alla konung Davids tjÀnare, fastÀn allt folket och alla hjÀltarna omgÄvo denne, bÄde till höger och till vÀnster.
7 Och Simeis ord, nÀr han förbannade honom, voro dessa: »Bort, bort, du blodsman, du ogÀrningsman!
8 HERREN lÄter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du som har blivit konung i hans stÀlle; HERREN giver nu konungadömet Ät din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du förtjÀnade, ty en blodsman Àr du.»
9 DÄ sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den döda hunden dÀr fÄ förbanna min herre konungen? LÄt mig gÄ dit och hugga huvudet av honom.»
10 Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner? Om han förbannar, och om det Àr HERREN som har bjudit honom att förbanna David, vem törs dÄ frÄga: 'Varför gör du sÄ?'
11 Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tjÀnare: »Min son, han som har utgÄtt frÄn mitt eget liv, stÄr mig ju efter livet; med huru mycket mer skÀl dÄ denne benjaminit! LÄten honom vara, mÄ han förbanna; ty HERREN har befallt honom det.
12 KanhÀnda skall HERREN se till den orÀtt mig sker, sÄ att HERREN Äter giver mig lycka, till gengÀld för den förbannelse som i dag uttalas över mig.»
13 Och David gick med sina mÀn vÀgen fram, under det att Simei gick lÀngs utmed berget, jÀmsides med honom, och for ut i förbannelser och kastade stenar och grus, dÀr han gick jÀmsides med honom.
14 NÀr sÄ konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han dÀr.
15 Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels mÀn, kommit till Jerusalem; han hade dÄ ocksÄ Ahitofel med sig.
16 NÀr nu arkiten Husai, Davids vÀn, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»
17 Absalom sade till Husai: »Ăr det sĂ„ du visar din kĂ€rlek mot din vĂ€n? Varför har du icke följt med din vĂ€n?»
18 Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels mÀn hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos honom vill jag stanna.
19 Och dessutom, vilken bör jag tjÀna? Bör jag icke tjÀna inför hans son? Jo, sÄsom jag har tjÀnat inför din fader, sÄ vill jag ock göra det inför dig.»
20 Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett rÄd om vad vi skola göra.»
21 Ahitofel sade till Absalom: »GÄ in till din faders bihustrur, som han har lÀmnat kvar för att vakta huset. DÄ fÄr hela Israel höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och sÄ styrkes modet hos alla dem som hÄlla med dig.
22 DÀrefter slog man upp ett tÀlt Ät Absalom ovanpÄ taket, och sÄ gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels ögon.
23 Den tiden gÀllde nÀmligen ett rÄd som Ahitofel gav lika mycket som om man hade frÄgat Gud till rÄds; sÄ mycket gÀllde vart rÄd av Ahitofel bÄde för David och för Absalom.