1 Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmÀn över dem.
2 DÀrefter lÀt David folket tÄga Ästad: en tredjedel under Joabs befÀl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders, befÀl, och en tredjedel under gatiten Ittais befÀl. Och konungen sade till folket: »Jag vill ock sjÀlv draga ut med eder.»
3 Men folket svarade: »Du fÄr icke draga ut; ty om vi mÄste fly, aktar ingen pÄ oss, och om hÀlften av oss bliver dödad, aktar man icke heller pÄ oss, men du Àr nu sÄ god som tio tusen av oss. DÀrför Àr det nu bÀttre att du stÄr redo att komma oss till hjÀlp frÄn staden.
4 DÄ sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bÀst vill jag göra.» Och konungen stÀllde sig vid sidan av porten, under det att allt folket drog ut i avdelningar pÄ hundra och tusen.
5 Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu varligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde huru konungen sÄ bjöd alla hövitsmÀnnen angÄende Absalom.
6 SÄ drog dÄ folket ut pÄ fÀltet mot Israel, och striden stod i Efraims skog.
7 DÀr blev Israels folk slaget av Davids tjÀnare, och mÄnga stupade dÀr pÄ den dagen: tjugu tusen man.
8 Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen förgjorde mer folk, Àn svÀrdet förgjorde pÄ den dagen.
9 Och Absalom kom i Davids tjÀnares vÀg. Absalom red dÄ pÄ sin mulÄsna; och nÀr mulÄsnan kom under en stor terebint med tÀta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, sÄ att han blev hÀngande mellan himmel och jord, ty mulÄsnan som han satt pÄ sprang sin vÀg.
10 Och en man fick se det och berÀttade för Joab och sade: »Jag sÄg dÀr borta Absalom hÀnga i en terebint.»
11 DÄ sade Joab till mannen som berÀttade detta för honom: »Om du sÄg det, varför slog du honom dÄ icke strax till jorden? Jag skulle dÄ gÀrna hava givit dig tio siklar silver och ett bÀlte.»
12 Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge vÀga upp tusen siklar silver i mina hÀnder, skulle jag dock icke vilja utrÀcka min hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och Ittai, sÄ att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, pÄ den unge mannen Absalom.'
13 Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig pÄ hans liv, sÄ hade du sÀkerligen lÀmnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva dolt för konungen.»
14 Joab sade: »Jag vill icke pÄ detta sÀtt förhala tiden med dig.» DÀrefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms bröst, medan denne Ànnu var vid liv, dÀr han hÀngde under terebinten.
15 Sedan kommo tio unga mÀn, Joabs vapendragare, ditfram, och av dem blev Absalom till fullo dödad.
16 Och Joab lÀt stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab ville skona folket.
17 Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
18 Och Absalom hade, medan han Ànnu levde, lÄtit resa Ät sig en stod som stÄr i Konungsdalen; ty han tÀnkte: »Jag har ingen son som kan bevara mitt namns Äminnelse. Den stoden hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter Ànnu i dag Absaloms minnesvÄrd.
19 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »LÄt mig skynda Ästad och förkunna för konungen glÀdjebudskapet att HERREN har dömt honom fri ifrÄn hans fienders hand.»
20 Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glÀdjebudbÀrare; en annan dag mÄ du förkunna glÀdjebudskap, men denna dag förkunnar du icke nÄgot glÀdjebudskap, eftersom nu konungens son Àr död.»
21 DÀrefter sade Joab till en etiopier: »GÄ och berÀtta för konungen vad du har sett.» DÄ föll etiopiern ned för Joab och skyndade dÀrpÄ Ästad.
22 Men Ahimaas, Sadoks son; sade Ànnu en gÄng till Joab: »LÄt ocksÄ mig, vad Àn mÄ ske, fÄ skynda Ästad, efter etiopiern.» Joab sade: »Varför vill du skynda Ästad, min son, dÄ detta ju icke kan vara ett glÀdjebudskap som skaffar dig nÄgon lön?»
23 Han svarade: »Vad Àn mÄ ske vill jag skynda Ästad.» DÄ sade han till honom: »SÄ skynda dÄ.» Och Ahimaas skyndade Ästad och tog vÀgen över JordanslÀtten och hann om etiopiern.
24 Under tiden satt David inne i porten. Och vÀktaren gick upp pÄ porttaket invid muren; nÀr han dÀr lyfte upp sina ögon, fick han se en man komma ensam springande.
25 VĂ€ktaren ropade och förkunnade det för konungen. DĂ„ sade konungen: »Ăr han ensam, sĂ„ har han ett glĂ€djebudskap att kungöra.» Och han kom allt nĂ€rmare.
26 DÀrefter fick vÀktaren se en annan man komma springande; dÄ ropade vÀktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag Äter en man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne Àr ock en glÀdjebudbÀrare.»
27 Och vÀktaren sade: »Efter sitt sÀtt att springa tyckes mig den förste vara Ahimaas, Sadoks son.» DÄ sade konungen: »Det Àr en god man; han kommer sÀkerligen med ett gott glÀdjebudskap.»
28 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt vÀl!» DÀrefter föll han ned till Jorden pÄ sitt ansikte inför konungen och sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de mÀnniskor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»
29 DÄ frÄgade konungen: »StÄr det vÀl till med den unge mannen Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag sÄg en stor hop folk, nÀr Joab avsÀnde konungens andre tjÀnare och mig, din tjÀnare; men jag vet icke vad det var.»
30 Konungen sade: »GÄ Ät sidan och stÀll dig dÀr.» DÄ gick han Ät sidan och blev stÄende dÀr
31 Just dÄ kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre konung, det glÀdjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri ifrÄn alla de mÀns hand, som hava rest sig upp mot dig.»
32 Konungen frÄgade etiopiern: »StÄr det vÀl till med den unge mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »MÄ det sÄ gÄ med min herre konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att göra dig ont, sÄsom det har gÄtt med den unge mannen.
33 DÄ blev konungen hÀftigt upprörd och gick upp i salen över porten och grÀt. Och under det att han gick, ropade han sÄ: »Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fÄtt dö i ditt stÀlle! Absalom, min son, min son!»