1 DÀrefter sÄg jag en annan Àngel komma ned frÄn himmelen; han hade stor makt, och jorden upplystes av hans hÀrlighet.
2 Och han ropade med stark röst och sade: »Fallet, fallet Àr det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhÄll för alla slags orena andar och ett tillhÄll för alla slags orena och vederstyggliga fÄglar.
3 Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna pÄ jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmÀnnen pÄ jorden hava skaffat sig rikedom genom hennes omÄttliga vÀllust.»
4 Och jag hörde en annan röst frÄn himmelen sÀga: »Dragen ut ifrÄn henne, I mitt folk, sÄ att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fÄn eder del av hennes plÄgor.
5 Ty hennes synder rÀcka Ànda upp till himmelen, och Gud har kommit ihÄg hennes orÀttfÀrdiga gÀrningar.
6 VedergÀllen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gÀrningar; iskÀnken dubbelt Ät henne i den kalk vari hon har iskÀnkt.
7 SÄ mycken Àra och vÀllust som hon har berett sig, sÄ mycken pina och sorg mÄn I bereda henne. Eftersom hon sÀger i sitt hjÀrta: 'Jag tronar sÄsom drottning och och sitter icke sÄsom Ànka, och aldrig skall jag veta av nÄgon sorg',
8 dÀrför skola pÄ en och samma dag hennes plÄgor komma över henne: död och sorg och hungersnöd; och hon skall brÀnnas upp i eld. Ty stark Àr Herren Gud, han som har dömt henne.
9 Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i vÀllust med henne, skola grÄta och jÀmra sig över henne, nÀr de se röken av hennes brand.
10 De skola stÄ lÄngt ifrÄn, av förfÀran över hennes pina, och skola sÀga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad! Plötsligt har nu din dom kommit.'
11 Och köpmÀnnen pÄ jorden grÄta och sörja över henne, dÄ nu ingen mer köper de varor som de frakta:
12 guld och silver, Àdla stenar och pÀrlor, fint linne och purpur, siden och scharlakan, allt slags vÀlluktande trÀ, alla slags arbeten av elfenben och dyrbaraste trÀ, av koppar och jÀrn och marmor,
13 dÀrtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och vÀlluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fÀkreatur och fÄr, hÀstar och vagnar, livegna och trÀlar.
14 De frukter som din sjÀl hade begÀr till hava försvunnit ifrÄn dig; allt vad krÀsligt och prÀktigt du hade har gÄtt förlorat för dig och skall aldrig mer bliva funnet.
15 De som handlade med sÄdant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stÄ lÄngt ifrÄn, av förfÀran över hennes pina; de skola grÄta och sörja
16 och skola sÀga: 'Ve, ve dig, du stora stad, du som var klÀdd i fint linne och purpur och scharlakan, du som glÀnste av guld och Àdla stenar och pÀrlor!
17 I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.' Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömÀn och alla andra som hava sitt arbete pÄ havet stÄ lÄngt ifrÄn;
18 och nÀr de ser röken av hennes brand, ropa de och sÀga: 'Var fanns den stora stadens like?'
19 Och de strö stoft pÄ sina huvuden och ropa under grÄt och sorg och sÀga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de dÀrinne, som hade skepp pÄ havet, blevo rika! I ett ögonblick har den nu blivit förödd.
20 GlÀd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I helige och I apostlar och profeter, dÄ nu Gud har hÄllit dom över henne och utkrÀvt vedergÀllning för eder!»
21 Och en vÀldig Àngel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och kastade den i havet och sade: »SÄ skall Babylon, den stora staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.
22 Av harpospelare och sÄngare, av flöjtblÄsare och basunblÄsare skall aldrig mer nÄgot ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall nÄgon konstförfaren man av nÄgot slags yrke finnas i dig; bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;
23 en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig -- du vars köpmÀn voro stormÀn pÄ jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo förvillade,
24 och i vilken man sÄg profeters och heliga mÀns blod, ja, alla de mÀnniskors blod, som hade blivit slaktade pÄ jorden.»