1 Och jag sÄg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag hörde ett av de fyra vÀsendena sÀga sÄsom med tordönsröst: »Kom.»
2 DÄ fick jag se en vit hÀst; och mannen som satt pÄ den hade en bÄge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut sÄsom segrare och för att segra.
3 Och nÀr det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra vÀsendet sÀga »Kom.»
4 DÄ kom en annan hÀst fram, en som var röd; och Ät mannen som satt pÄ den blev givet att taga friden bort frÄn jorden, sÄ att mÀnniskorna skulle slakta varandra. Och ett stort svÀrd blev honom givet.
5 Och nÀr det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje vÀsendet sÀga »Kom.» DÄ fick jag se en svart hÀst; och mannen som satt pÄ den hade en vÄgskÄl i sin hand.
6 Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra vÀsendena sÀga: »Ett mÄtt vete för en silverpenning och tre mÄtt korn för en silverpenning! Och oljan och vinet mÄ du icke skada.»
7 Och nÀr det bröt det fjÀrde inseglet, hörde jag det fjÀrde vÀsendets röst sÀga: »Kom.»
8 DÄ fick jag se en blekgul hÀst; och mannen som satt pÄ den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och Ät dem gavs makt över fjÀrdedelen av jorden, sÄ att de skulle fÄ drÀpa med svÀrd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren pÄ jorden.
9 Och nÀr det bröt det femte inseglet, sÄg jag under altaret de mÀnniskors sjÀlar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade.
10 Och de ropade med hög röst och sade: »Huru lÀnge, du helige och sannfÀrdige Herre, skall du dröja att hÄlla dom och att utkrÀva vÄrt blod av jordens inbyggare?»
11 Och Ät var och en av dem gavs en vit, fotsid klÀdnad, och Ät dem blev tillsagt att de Ànnu en liten tid skulle giva sig till ro, till dess jÀmvÀl skaran av deras medtjÀnare och bröder, som skulle bliva drÀpta likasom de sjÀlva, hade blivit fulltalig.
12 Och jag sÄg Lammet bryta det sjÀtte inseglet. DÄ blev det en stor jordbÀvning, och solen blev svart som en sorgdrÀkt, och mÄnen blev hel och hÄllen sÄsom blod;
13 och himmelens stjÀrnor föllo ned pÄ jorden, sÄsom nÀr ett fikontrÀd fÀller sina omogna frukter, dÄ det skakas av en stark vind.
14 Och himmelen vek undan, sÄsom nÀr en bokrulle rullas tillhopa; och alla berg och öar flyttades bort ifrÄn sin plats.
15 Och konungarna pÄ jorden och stormÀnnen och krigsöverstarna och alla de rika och de vÀldiga, ja, alla, bÄde trÀlar och fria, dolde sig i hÄlor och bland bergsklippor.
16 Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter pÄ tronen, och för Lammets vrede.
17 Ty deras vredes stora dag Àr kommen, och vem kan bestÄ?»