1 I den församling som fanns i Antiokia verkade nu sÄsom profeter och lÀrare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius frÄn Cyrene, sÄ ock Manaen, landsfursten Herodes' fosterbroder, och Saulus.
2 NÀr dessa förrÀttade Herrens tjÀnst och fastade, sade den helige Ande: »Avskiljen Ät mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.»
3 DÄ fastade de och bÄdo och lade hÀnderna pÄ dem och lÀto dem begiva sig Ästad.
4 Dessa, som sÄ hade blivit utsÀnda av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade dÀrifrÄn till Cypern.
5 Och nÀr de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade ocksÄ med sig Johannes sÄsom tjÀnare.
6 Och sedan de hade fÀrdats över hela ön Ànda till Pafos, trÀffade de dÀr pÄ en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn Barjesus,
7 som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en förstÄndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och begÀrde att fÄ höra Guds ord.
8 Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen) stod emot dem och ville hindra landshövdingen frÄn att komma till tro.
9 Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes dÄ av helig ande och fÀste ögonen pÄ honom
10 och sade: »O du djÀvulens barn, du som Àr full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad rÀtt Àr, skall du dÄ icke upphöra att förvrida Herrens raka vÀgar?
11 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid bliva blind och icke kunna se solen.» Och strax föll töcken och mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter nÄgon som kunde leda honom.
12 NÀr dÄ landshövdingen sÄg vad som hade skett, hÀpnade han över Herrens lÀra och kom till tro.
13 Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrÄn Pafos och foro till Perge i Pamfylien. DÀr skilde sig Johannes ifrÄn dem och vÀnde tillbaka till Jerusalem.
14 Men sjÀlva foro de vidare frÄn Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och pÄ sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig dÀr.
15 Och sedan man hade förelÀst ur lagen och profeterna, sÀnde synagogförestÄndarna till dem och lÀto sÀga: »Bröder, haven I nÄgot förmaningens ord att sÀga till folket, sÄ sÀgen det.»
16 DÄ stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: »I mÀn av Israels hus och I som 'frukten Gud', hören mig.
17 Detta folks, Israels, Gud utvalde vÄra fÀder, och han upphöjde detta folk, medan de Ànnu bodde sÄsom frÀmlingar i Egyptens land, och förde dem sedan ut dÀrifrÄn 'med upplyft arm'.
18 Och under en tid av vid pass fyrtio Är hade han fördrag med dem i öknen.
19 Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar Ă„t dem.
20 DÀrunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio Är. Sedan gav han dem domare, Ànda till profeten Samuels tid.
21 DÀrefter begÀrde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio Är.
22 Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem. Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjÀrta. Han skall i alla stycken göra min vilja.'
23 Av dennes sÀd har Gud efter sitt löfte lÄtit Jesus komma, sÄsom FrÀlsare Ät Israel.
24 Men redan innan han upptrÀdde, hade Johannes predikat bÀttringens döpelse för hela Israels folk.
25 Och nÀr Johannes höll pÄ att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad I menen mig vara, det Àr jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke Àr vÀrdig att lösa av han fötter.'
26 Mina bröder, I som Àren barn av Abrahams slÀkt, sÄ ock I andra hÀr, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frÀlsning blivit sÀnt.
27 Ty eftersom Jerusalems invÄnare och deras rÄdsherrar icke kÀnde honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat förelÀses;
28 och fastÀn de icke funno honom skyldig till nÄgot som förtjÀnade döden, bÄdo de likvÀl Pilatus att han skulle lÄta döda honom.
29 NÀr de sÄ hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned frÄn korsets trÀ och lade honom i en grav.
30 Men Gud uppvÀckte honom frÄn de döda.
31 Sedan visade han sig under mÄnga dagar för dem som med honom hade gÄtt upp frÄn Galileen till Jerusalem, och som nu Àro hans vittnen inför folket.
32 Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs Ät vÄra fÀder, det har Gud lÄtit gÄ i fullbordan för oss, deras barn, dÀrigenom att han har lÄtit Jesus uppstÄ,
33 sÄsom ock Àr skrivet i andra psalmen: 'Du Àr min Son, jag har i dag fött dig.'
34 Och att han har lÄtit honom uppstÄ frÄn de döda, sÄ att han icke mer skall vÀnda tillbaka till förgÀngelsen, det har han sagt med dessa ord: 'Jag skall uppfylla Ät eder de heliga löften som jag i trofasthet har givit Ät David.'
35 DÀrför sÀger han ock i en annan psalm: 'Du skall icke lÄta din Helige se förgÀngelsen.'
36 NÀr David i sin tid hade tjÀnat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fÀder och sÄg förgÀngelsen;
37 men den som Gud har uppvÀckt, han har icke sett förgÀngelsen.
38 SÄ mÄn I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas förlÄtelse förkunnas för eder,
39 och att i honom var och en som tror bliver rÀttfÀrdig och friad ifrÄn allt det varifrÄn I icke under Moses' lag kunden bliva friade.
40 Sen dÀrför till, att över eder icke mÄ komma det som Àr sagt hos profeterna:
41 'Sen hÀr, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gÀrning utför jag i edra dagar, en gÀrning som I alls icke skullen tro, om den förtÀljdes för eder.'»
42 NÀr de sedan gingo dÀrifrÄn, bad men dem att de nÀsta sabbat skulle tala för dem om samma sak.
43 Och nÀr församlingen Ätskildes, följde mÄnga judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade dÄ till dem och förmanade dem att stadigt hÄlla sig till Guds nÄd.
44 Följande sabbat kom nÀstan hela staden tillsammans för att höra Guds ord.
45 DÄ nu judarna sÄgo det myckna folket, uppfylldes de av nitÀlskan och foro ut i smÀdelser och motsade det som Paulus talade.
46 DÄ togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord mÄste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrÄn eder och icke akten eder sjÀlva vÀrdiga det eviga livet, sÄ vÀnda vi oss nu till hedningarna.
47 Ty sÄ har Herren bjudit oss: 'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frÀlsning intill jordens Ànda.'»
48 NÀr hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, sÄ mÄnga det var beskÀrt att fÄ evigt liv.
49 Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.
50 Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», sÄ ock de förnÀmsta mÀnnen i staden, och uppvÀckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrÄn sin stads omrÄde.
51 Dessa skuddade dÄ stoftet av sina fötter mot dem och begÄvo sig till Ikonium.
52 Och lÀrjungarna uppfylldes alltmer av glÀdje och helig ande.