1 PÄ samma sÀtt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas synagoga och talade sÄ, att en stor hop av bÄde judar och greker kommo till tro;
2 men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och vÀckte deras förbittring mot bröderna.
3 SÄ vistades de dÀr en lÀngre tid och predikade frimodigt, i förtröstan pÄ Herren, och han gav vittnesbörd Ät sitt nÄdesord, i det att han lÀt tecken och under ske genom dem.
4 Men folket i staden delade sig, sÄ att somliga höllo med judarna, andra Äter med apostlarna.
5 Och nÀr sedan, bÄde ibland hedningar och ibland judar med deras förestÄndare, en storm hade blivit uppvÀckt emot dem, och man ville misshandla och stena dem,
6 flydde de, sÄ snart de förstodo huru det var, till stÀderna Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.
7 Och dÀr förkunnade de evangelium.
8 I Lystra fanns nu en man som satt dÀr oförmögen att bruka sina fötter, ty allt ifrÄn sin moders liv hade han varit ofÀrdig och hade aldrig kunnat gÄ.
9 Denne hörde pÄ, nÀr Paulus talade. Och dÄ Paulus fÀste sina ögon pÄ honom och sÄg att han hade tro, sÄ att han kunde bliva botad,
10 sade han med hög röst: »Res dig upp och stÄ pÄ dina fötter.» DÄ sprang mannen upp och begynte gÄ.
11 NÀr folket sÄg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och ropade pÄ lykaoniskt tungomÄl: »Gudarna hava stigit ned till oss i mÀnniskogestalt.»
12 Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.
13 Och prÀsten vid det Jupiterstempel som lÄg utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville jÀmte folket anstÀlla ett offer.
14 Men nÀr apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo de sönder sina klÀder och sprungo ut bland folket och ropade
15 och sade: »I mÀn, vad Àr det I gören? OcksÄ vi Àro mÀnniskor, av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I mÄsten omvÀnda eder frÄn dessa fÄfÀngliga avgudar till den levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem Àr'.
16 Han har under framfarna slÀktens tider tillstatt alla hedningar att gÄ sina egna vÀgar.
17 Dock har han icke lÄtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder vÀlgÀrningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider frÄn himmelen och sÄ vederkvickt edra hjÀrtan med mat och glÀdje.»
18 Genom sÄdana ord stillade de med knapp nöd folket, sÄ att man icke offrade Ät dem.
19 Men nÄgra judar kommo dit frÄn Antiokia och Ikonium. Dessa drogo folket över pÄ sin sida och stenade Paulus och slÀpade honom ut ur staden, i tanke att han var död.
20 Men sedan lÀrjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden. Dagen dÀrefter begav han sig med Barnabas Ästad dÀrifrÄn till Derbe.
21 Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska mÄnga lÀrjungar. Sedan vÀnde de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia
22 och styrkte lÀrjungarnas sjÀlar, i det de förmanade dem att stÄ fasta i tron och sade dem, att det Àr genom mycken bedrövelse som vi mÄste ingÄ i Guds rike.
23 DÀrefter utvalde de Ät dem »Àldste» för var sÀrskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor Ät Herren, som de nu trodde pÄ.
24 Sedan fÀrdades de vidare genom Pisidien och kommo till Pamfylien.
25 DÀr förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.
26 DÀrifrÄn avseglade de till Antiokia, samma ort varifrÄn de hade blivit utsÀnda, sedan man hade anbefallt dem Ät Guds nÄd, för det verk som de nu hade fullbordat.
27 Och nÀr de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.
28 Sedan vistades de dÀr hos lÀrjungarna en ganska lÄng tid.