1 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. DÀr trÀffade han nÄgra lÀrjungar.
2 Och han frÄgade dessa: »Undfingen I helig ande, nÀr I kommen till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att helig ande Àr given.»
3 Han frÄgade: »Vilken döpelse bleven I dÄ döpta med?» De svarade: »Vi döptes med Johannes' döpelse»
4 DÄ sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bÀttring; och han sade dÀrvid till folket, att det var pÄ den som skulle komma efter honom, det Àr pÄ Jesus, som de skulle tro.»
5 Sedan de hade hört detta, lÀto de döpa sig i Herren Jesu namn.
6 Och nÀr Paulus lade hÀnderna pÄ dem, kom den helige Ande över dem, och de talade tungomÄl och profeterade.
7 Och tillsammans voro de vid pass tolv mÀn.
8 DÀrefter gick han in i synagogan; och under tre mÄnader samtalade han dÀr, frimodigt och övertygande, med dem om Guds rike.
9 Men nÀr nÄgra av dem förhÀrdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om »den vÀgen», vÀnde han sig ifrÄn dem och avskilde lÀrjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus' lÀrosal.
10 SÄ fortgick det i tvÄ Är, och alla provinsen Asiens inbyggare, bÄde judar och greker, fingo pÄ detta sÀtt höra Herrens ord.
11 Och Gud gjorde genom Paulus kraftgÀrningar av icke vanligt slag.
12 Man till och med tog handklÀden och förklÀden, som hade varit i beröring med hans kropp, och lade dem pÄ de sjuka; och sjukdomarna veko dÄ ifrÄn dem, och de onda andarna foro ut.
13 Men ocksÄ nÄgra kringvandrande judiska besvÀrjare företogo sig nu att över dem som voro besatta av onda andar nÀmna Herren Jesu namn; de sade: »Jag besvÀr eder vid den Jesus som Paulus predikar.
14 Bland dem som sÄ gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en judisk översteprÀst.
15 Men den onde anden svarade dÄ och sade till dem: »Jesus kÀnner jag, Paulus Àr mig ock vÀl bekant men vilka Àren I?»
16 Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig pÄ dem och övermannade bÄde den ene och den andre; han betedde sig sÄ vÄldsamt mot dem, att de mÄste fly ut ur huset, nakna och sargade.
17 Och detta blev bekant för alla Efesus' invÄnare, bÄde judar och greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat.
18 Och mÄnga av dem som hade kommit till tro trÀdde fram och bekÀnde sin synd och omtalade vad de hade gjort.
19 Och ganska mÄnga av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brÀnde upp dem i allas Äsyn. Och nÀr man rÀknade tillsammans vad böckerna voro vÀrda, fann man att vÀrdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.
20 PÄ detta sÀtt hade Herrens ord mÀktig framgÄng och visade sin kraft.
21 Efter allt detta bestÀmde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: »Sedan jag har varit dÀr, mÄste jag ock se Rom.»
22 Han sÀnde dÄ tvÄ av sina medhjÀlpare, Timoteus och Erastus, Ästad till Macedonien, men sjÀlv stannade han Ànnu nÄgon tid i provinsen Asien.
23 Vid den tiden uppstod ganska mycket ovÀsen angÄende »den vÀgen».
24 DÀr fanns nÀmligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som förfÀrdigade Dianatempel av silver och dÀrmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst.
25 Han kallade tillhopa dessa, jÀmte andra som hade liknande arbete, och sade: »I man, I veten att det Àr detta arbete som giver oss vÄr goda bÀrgning;
26 men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nÀstan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han sÀger att de gudar som göras med mÀnniskohÀnder icke Àro gudar.
27 Och det Àr fara vÀrt, icke allenast att denna vÄr hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver rÀknad för intet, och att jÀmvÀl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela vÀrlden dyrkar, kommer att lida avbrÀck i sitt stora anseende.»
28 NÀr de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor Àr efesiernas Diana!»
29 Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade pÄ en gÄng till skÄdebanan och slÀpade med sig Gajus och Aristarkus, tvÄ macedonier som voro Paulus' följeslagare
30 Paulus ville dÄ gÄ in bland folket men lÀrjungarna tillstadde honom det icke.
31 OcksÄ nÄgra asiarker, som voro hans vÀnner, sÀnde bud till honom och bÄdo honom att han icke skulle giva sig in pÄ skÄdebanan.
32 Och de skriade, den ene sÄ och den andre sÄ; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit tillsammans.
33 DÄ drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville hÄlla ett försvarstal inför folket.
34 Men nÀr de mÀrkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor Àr efesiernas Diana!»
35 Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes dÄ nÄgon mÀnniska som icke vet, att efesiernas stad Àr vÄrdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned frÄn himmelen?
36 Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hÄlla eder lugna och icke företaga eder nÄgot förhastat.
37 Emellertid haven I dragit fram dessa mÀn, som icke Àro helgerÄnare, ej heller smÀda vÄr gudinna,
38 Om nu Demetrius och de hantverkare som hÄlla ihop med honom hava sak mot nÄgon, sÄ finnas ju domstolssammantrÀden och landshövdingar. MÄ de alltsÄ göra upp saken med varandra inför rÀtta.
39 Och haven I nÄgot att andraga som gÄr dÀrutöver, sÄ mÄ sÄdant avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
40 PÄ grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastÀn vi icke hava gjort nÄgot ont; och nÄgon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.» Med dessa ord fick han menigheten att skiljas Ät.