1 »Bröder och fÀder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.»
2 NÀr de hörde att han talade till dem pÄ hebreiska, blevo de Ànnu mer stilla. Och han fortsatte:
3 »Jag Àr en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad hÀr i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fÀdernas lag i all dess strÀnghet. Och jag var en man som nitÀlskade för Gud, sÄsom I allasammans i dag gören.
4 Jag förföljde 'den vÀgen' Ànda till döds, och bÄde mÀn och kvinnor lÀt jag binda och sÀtta i fÀngelse;
5 det vittnesbördet kan översteprÀsten och de Àldstes hela rÄd giva mig. OcksÄ fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fÀngsla jÀmvÀl dem som voro dÀr och föra dem till Jerusalem, sÄ att de kunde bliva straffade.
6 Men nÀr jag var pÄ vÀgen och nalkades Damaskus, hÀnde sig vid middagstiden att ett starkt sken frÄn himmelen plötsligt kringstrÄlade mig.
7 Och jag föll ned till marken och hörde dÄ en röst som sade till mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'
8 DÄ svarade jag: 'Vem Àr du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag Àr Jesus frÄn Nasaret, den som du förföljer.'
9 Och de som voro med mig sÄgo vÀl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig.
10 DÄ frÄgade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade mig: 'StÄ upp och gÄ in i Damaskus; dÀr skall allt det bliva dig sagt, som Àr dig förelagt att göra.'
11 Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, sÄ att jag kom in i Damaskus.
12 DÀr fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde dÀr.
13 Denne kom nu och trÀdde fram till mig och sade: 'Saul, min broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn igen och sÄg upp pÄ honom.
14 DÄ sade han: 'VÄra fÀders Gud har utsett dig till att kÀnna hans vilja och till att se den RÀttfÀrdige och höra ord frÄn hans mun.
15 Ty du skall vara hans vittne inför alla mÀnniskor och vittna om vad du har sett och hört.
16 Varför dröjer du dÄ nu? StÄ upp och lÄt döpa dig och avtvÄ dina synder, och Äkalla dÀrvid hans namn.'
17 Men nÀr jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hÀnde sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hÀnryckning
18 och sÄg honom och hörde honom sÀga till mig: 'Skynda dig med hast bort ifrÄn Jerusalem; ty de skola icke hÀr taga emot ditt vittnesbörd om mig.'
19 Men jag sade: 'Herre, de veta sjÀlva att det var jag som överallt i synagogorna lÀt fÀngsla och gissla dem som trodde pÄ dig.
20 Och nÀr Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstÀdes och gillade vad som skedde och vaktade de mÀns klÀder, som dödade honom.'
21 DÄ sade han till mig: GÄ; jag vill sÀnda dig Ästad lÄngt bort till hedningarna.'»
22 Ănda till dess att han sade detta hade de hört pĂ„ honom. Men nu hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrĂ„n jorden med den mĂ€nniskan! Det Ă€r icke tillbörligt att en sĂ„dan fĂ„r leva.»
23 DÄ de sÄ skriade och dÀrvid revo av sig sina klÀder och kastade stoft upp i luften,
24 bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, sÄ att han finge veta varför de sÄ ropade mot honom.
25 Men nĂ€r de redan hade strĂ€ckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod dĂ€r: »Ăr det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?»
26 NÀr hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrÀttade honom hÀrom och sade: »Vad Àr det du tÀnker göra? Mannen Àr ju romersk medborgare.»
27 DÄ gick översten dit och frÄgade honom: »SÀg mig, Àr du verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»
28 Ăversten sade dĂ„: Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrĂ€tten.» Men Paulus sade: »Jag dĂ€remot har den redan genom födelsen.»
29 MÀnnen som skulle hava förhört honom drogo sig dÄ strax undan och lÀmnade honom. Och nÀr översten nu hade fÄtt veta att han var romersk medborgare, blev ocksÄ han förskrÀckt, vid tanken pÄ att han hade lÄtit fÀngsla honom.
30 DÄ han emellertid ville fÄ sÀkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, lÄt han dagen dÀrefter taga av honom bojorna och bjöd översteprÀsterna och hela Stora rÄdet att komma tillsammans. Sedan lÀt han föra Paulus ditned och stÀllde honom inför dem.