1 Och Paulus fÀste ögonen pÄ RÄdet och sade: »Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.»
2 DÄ befallde översteprÀsten Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle slÄ honom pÄ munnen.
3 Paulus sade dÄ till honom: »Gud skall slÄ dig, du vitmenade vÀgg. Du sitter hÀr för att döma mig efter lagen, och ÀndÄ bjuder du, tvÀrtemot lagen, att man skall slÄ mig!»
4 DÄ sade de som stodo dÀrbredvid: »SmÀdar du Guds översteprÀst?»
5 Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var översteprÀst. Det Àr ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.'»
6 Nu hade Paulus mÀrkt att den ena delen av dem utgjordes av sadducéer och den andra av fariséer. DÀrför sade han med ljudelig röst inför RÄdet: »Mina bröder, jag Àr farisé, en avkomling av fariséer. Det Àr för vÄrt hopps skull, för de dödas uppstÄndelses skull, som jag stÄr hÀr inför rÀtta.»
7 Knappt hade han sagt detta, förrÀn en strid uppstod mellan fariséerna och sadducéerna, sÄ att hopen blev delad.
8 Sadducéerna sÀga nÀmligen att det icke finnes nÄgon uppstÄndelse, ej heller nÄgon Àngel eller ande, men fariséerna bekÀnna sig tro pÄ bÄde det ena och det andra.
9 Och man begynte ropa och larma; och nÄgra skriftlÀrde som hörde till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne man. KanhÀnda har en ande eller en Àngel verkligen talat med honom.»
10 DÄ nu en sÄ hÀftig strid hade uppstÄtt, fruktade översten att de skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gÄ ned och rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
11 Natten dÀrefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var vid gott mod; ty sÄsom du har vittnat om mig i Jerusalem, sÄ mÄste du ock vittna i Rom.»
12 NÀr det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och förpliktade sig med dyr ed att varken Àta eller dricka, förrÀn de hade drÀpt Paulus.
13 Och det var mer Àn fyrtio mÀn som sÄ hade sammansvurit sig.
14 Dessa gingo till översteprÀsterna och de Àldste och sade: »Vi hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrÀn vi hava drÀpt Paulus.
15 SÄ mÄn I nu, tillsammans med RÄdet, hemstÀlla hos översten att han lÄter föra honom ned till eder, detta under föregivande att I tÀnken grundligare undersöka hans sak. Vi skola dÄ vara redo att röja honom ur vÀgen, innan han hinner fram.»
16 Men Paulus' systerson fick höra om försÄtet. Han kom dÀrför till kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade hört.
17 Paulus bad dÄ att en av hövitsmÀnnen skulle komma till honom, och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en underrÀttelse att lÀmna honom.»
18 Denne tog honom dÄ med sig och förde honom till översten och sade: »FÄngen Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra denne yngling till dig, ty han har nÄgot att sÀga dig.»
19 DÄ tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och frÄgade honom: »Vad Àr det för en underrÀttelse du har att lÀmna mig?»
20 Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att du i morgon lÄter föra Paulus ned till RÄdet, detta under föregivande att det tÀnker skaffa sig grundligare kunskap om honom.
21 Gör dem nu icke till viljes hÀri; ty mer Àn fyrtio av dem ligga i försÄt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken Àta eller dricka, förrÀn de hava röjt honom ur vÀgen. Och nu Àro de redo och vÀnta allenast pÄ att du skall bevilja deras begÀran.»
22 Ăversten bjöd dĂ„ ynglingen att icke för nĂ„gon omtala att han hade yppat detta för honom, och lĂ€t honom sedan gĂ„.
23 DÀrefter kallade han till sig tvÄ av hövitsmÀnnen och sade till dem: »LÄten tvÄ hundra krigsmÀn göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgÄ till Cesarea, sÄ ock sjuttio ryttare och tvÄ hundra spjutbÀrare.»
24 Och han tillsade dem att skaffa Äsnor, som de skulle lÄta Paulus rida pÄ sÄ att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
25 Och han skrev ett brev, sÄ lydande:
26 »Klaudius Lysias hÀlsar den Àdle landshövdingen Felix.
27 Denne man blev gripen av judarna, och det var nÀra att han hade blivit dödad av dem. DÄ kom jag tillstÀdes med mitt manskap och tog honom ifrÄn dem, sedan jag hade fÄtt veta att han var romersk medborgare.
28 Men dÄ jag ocksÄ ville veta vad de anklagade honom för, lÀt jag stÀlla honom inför deras Stora rÄd.
29 Jag fann dÄ att anklagelsen mot honom gÀllde nÄgra tvistefrÄgor i deras lag, men att han icke var anklagad för nÄgot som förtjÀnade död eller fÀngelse.
30 Sedan har jag fÄtt kÀnnedom om att nÄgot anslag förehaves mot honom, och dÀrför sÀnder jag honom nu strax till dig. Jag har jÀmvÀl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom.»
31 SÄ togo nu krigsmÀnnen Paulus, sÄsom det hade blivit dem befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
32 Dagen dÀrefter vÀnde de sjÀlva tillbaka till kasernen och lÀto ryttarna fÀrdas vidare med honom.
33 NÀr dessa kommo till Cesarea, lÀmnade de fram brevet till landshövdingen och förde jÀmvÀl Paulus fram inför honom.
34 Sedan han hade lÀst brevet, frÄgade han frÄn vilket landskap han var; och nÀr han hade fÄtt veta att han var frÄn Cilicien, sade han:
35 »Jag skall höra vad du har att sÀga, nÀr ocksÄ dina anklagare hava kommit tillstÀdes.» Och sÄ bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes' borg.