1 Fem dagar dÀrefter for översteprÀsten Ananias ditned med nÄgra av de Àldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmÀlde inför landshövdingen klagomÄl mot Paulus.
2 Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt anklagelsetal; han sade:
3 »Att vi genom dig Ätnjuta mycken frid och ro, och att genom din försorg, Àdle Felix, goda ÄtgÀrder hava blivit vidtagna för detta folk, det erkÀnna vi pÄ allt sÀtt och allestÀdes, med mÄnga tacksÀgelser.
4 Men för att icke alltför lÀnge besvÀra dig beder jag att du, i din mildhet, ville höra allenast nÄgra fÄ ord av oss.
5 Vi hava funnit att denne Àr en fördÀrvlig man, som uppvÀcker strid bland alla judar i hela vÀrlden, och att han Àr en huvudman för nasaréernas parti.
6 Han har ock försökt att oskÀra helgedomen; dÀrför grepo vi honom,
7
8 och du kan nu sjÀlv anstÀlla rannsakning med honom och sÄ skaffa dig kÀnnedom om allt det som vi anklaga honom för.»
9 De andra judarna instÀmde hÀri och pÄstodo att det förhöll sig sÄ.
10 DÄ landshövdingen nu gav tecken Ät Paulus att han skulle tala, tog han till orda och sade: »Eftersom jag vet att du nu i mÄnga Är har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.
11 Du kan sjÀlv lÀtt förvissa dig om att det icke Àr mer Àn tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.
12 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden har man funnit mig tvista med nÄgon eller stÀlla till folkskockning.
13 Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig för.
14 Men det bekÀnner jag för dig att jag, i enlighet med 'den vÀgen', vilken de kalla en partimening, sÄ tjÀnar mina fÀders Gud, att jag tror allt vad som Àr skrivet i lagen och i profeterna,
15 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstÄ, bÄde rÀttfÀrdiga och orÀttfÀrdiga.
16 DÀrför lÀgger ocksÄ jag mig vinn om att alltid hava ett okrÀnkt samvete inför Gud och mÀnniskor.
17 SÄ kom jag nu, efter flera Ärs förlopp, tillbaka för att överlÀmna nÄgra allmosor till mitt folk och för att frambÀra offer.
18 DÀrunder pÄtrÀffades jag i helgedomen, sedan jag hade lÄtit helga mig, utan att hava vÄllat nÄgon folkskockning eller nÄgot larm,
19 av nÄgra judar frÄn provinsen Asien, vilka nu borde vara hÀr tillstÀdes inför dig och framstÀlla sina klagomÄl, om de hava nÄgot att anklaga mig för.
20 Eller ock mÄ dessa som Àro hÀr tillstÀdes sÀga vad orÀtt de funno mig skyldig till, nÀr jag stod inför Stora rÄdet,
21 om det icke skulle vara i frÄga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, dÀr jag stod ibland dem: 'Det Àr för de dödas uppstÄndelses skull som jag i dag stÄr inför rÀtta hÀr bland eder.'»
22 Men Felix, som mycket vÀl kÀnde till »den vÀgen», uppsköt mÄlet och sade: »NÀr översten Lysias kommer hit ned, vill jag undersöka eder sak.»
23 Och han befallde hövitsmannen att hÄlla honom i förvar, dock sÄ, att man skulle behandla honom milt och icke hindra nÄgon av hans nÀrmaste frÄn att vara honom till tjÀnst.
24 NÄgon tid dÀrefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna; och han lÀt hÀmta Paulus och hörde honom om tron pÄ Kristus Jesus.
25 Men nÀr Paulus talade med dem om rÀttfÀrdighet och ÄterhÄllsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix förskrÀckt och sade: »GÄ din vÀg för denna gÄng; nÀr jag fÄr lÀglig tid, vill jag kalla dig till mig.»
26 Han hoppades ocksÄ att han skulle fÄ penningar av Paulus, varför han ock ganska ofta lÀt hÀmta honom och samtalade med honom.
27 NÀr tvÄ Är voro förlidna, fick Felix till eftertrÀdare Porcius Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevÄgna, lÀmnade han Paulus kvar i fÀngelset.