1 NÀr det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jÀmte nÄgra andra fÄngar överlÀmnad Ät en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
2 Och vi gingo ombord pÄ ett skepp frÄn Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststÀder. SÄ lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier frÄn Tessalonika.
3 Dagen dÀrefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med vÀlvilja, tillstadde honom att besöka sina vÀnner dÀr och Ätnjuta deras omvÄrdnad.
4 NÀr vi hade lagt ut dÀrifrÄn, seglade vi under Cypern, eftersom vinden lÄg emot.
5 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
6 DÀr trÀffade hövitsmannen pÄ ett skepp frÄn Alexandria, som skulle segla till Italien, och pÄ det förde han oss ombord.
7 Under en lÀngre tid gick nu seglingen lÄngsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och dÄ vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
8 Det var med knapp nöd som vi kommo dÀr förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke lÄngt frÄn staden Lasea.
9 HÀrunder hade ganska lÄng tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osÀker; fastedagen var nÀmligen redan förbi. Paulus varnade dem dÄ
10 och sade: »I mÄn, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervÀrdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för vÄra liv.»
11 Men hövitsmannen trodde mer pÄ styrmannen och skepparen Àn pÄ det som Paulus sade.
12 Och dÄ hamnen icke lÄg vÀl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lÀgga ut dÀrifrÄn och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn pÄ Kreta, som ligger skyddad mot sydvÀst och nordvÀst; dÀr skulle de sedan stanna över vintern.
13 Och dÄ nu en lindrig sunnanvind blÄste upp, menade de sig hava mÄlet vunnet, och lyfte ankar och foro tÀtt utmed Kreta.
14 Men icke lÄngt dÀrefter kom en vÄldsam stormvind farande ned frÄn ön; det var den sÄ kallade nordostorkanen.
15 DÄ skeppet av denna rycktes med och icke kunde hÄllas upp mot vinden, gÄvo vi efter och lÀto det driva.
16 NÀr vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmÄdde vi dock, fastÀn med knapp nöd, bÀrga skeppsbÄten.
17 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjÀlpsmedel och slogo tÄg om skeppet. Och dÄ de fruktade att bliva kastade pÄ Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och lÀto skeppet sÄ driva.
18 Och eftersom vi alltjÀmt hÄrt ansattes av stormen, vrÀkte de dagen dÀrefter en del av lasten över bord.
19 PÄ tredje dagen kastade de med egna hÀnder ut skeppsredskapen.
20 Och dÄ under flera dagar varken sol eller stjÀrnor hade synts, och stormen lÄg ganska hÄrt pÄ, hade vi icke mer nÄgot hopp om rÀddning.
21 DÄ nu mÄnga funnos som ingenting ville förtÀra, trÀdde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I mÀn, I haden bort lyda mig och icke avsegla frÄn Kreta; I haden dÄ kunnat spara eder dessa vedervÀrdigheter och denna olycka.
22 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gÄ förlorat.
23 Ty i natt kom en Àngel frÄn den Gud som jag tillhör, och som jag ocksÄ tjÀnar, och stod bredvid mig och sade:
24 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stÄ inför kejsaren; och se, Gud har skÀnkt dig alla dem som segla med dig.'
25 Varen dÀrför vid gott mod, I mÀn; ty jag har den förtröstan till Gud, att sÄ skall ske som mig Àr sagt.
26 Men pÄ en ö mÄste vi bliva kastade.»
27 NÀr vi nu den fjortonde natten drevo omkring pÄ Adriatiska havet, tyckte sjömÀnnen sig vid midnattstiden finna att de nÀrmade sig nÄgot land.
28 De lodade dÄ och funno tjugu famnars djup. NÀr de hade kommit ett litet stycke lÀngre fram lodade de Äter och funno femton famnars djup.
29 DÄ fruktade de att vi skulle stöta pÄ nÄgot skarpt grund, och kastade dÀrför ut fyra ankaren frÄn akterskeppet och lÀngtade efter att det skulle dagas.
30 SjömÀnnen ville emellertid fly ifrÄn skeppet och firade ned skeppsbÄten i havet, under föregivande att de tÀnkte föra ut ankaren ifrÄn förskeppet.
31 DÄ sade Paulus till hövitsmannen och krigsmÀnnen: »Om icke dessa stanna kvar pÄ skeppet, sÄ kunnen I icke rÀddas.»
32 DÄ höggo krigsmÀnnen av de tÄg som höllo skeppsbÄten, och lÀto den fara.
33 Medan det nu höll pÄ att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: »Det Àr i dag fjorton dagar som I haven vÀntat och förblivit fastande, utan att förtÀra nÄgot.
34 DÀrför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjÀlpa eder till rÀddning. Ty pÄ ingen av eder skall ett huvudhÄr gÄ förlorat.
35 NÀr han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas Äsyn och bröt det och begynte Àta.
36 DÄ blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, ocksÄ de.
37 Och vi voro pÄ skeppet tillsammans tvÄ hundra sjuttiosex personer.
38 Sedan de hade Àtit sig mÀtta, lÀttade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
39 NÀr det blev dag, kÀnde de icke igen landet; men de blevo varse en vik med lÄg strand och beslöto dÄ att, om möjligt, lÄta skeppet driva upp pÄ denna.
40 De kapade sÄ ankartÄgen pÄ bÄda sidor och lÀmnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41 De stötte dÄ pÄ ett rev och lÀto skeppet gÄ upp pÄ det. DÀr fastnade förskeppet och blev stÄende orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vÄgsvallet.
42 DÄ ville krigsmÀnnen döda fÄngarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.
43 Men hövitsmannen ville rÀdda Paulus och hindrade dem dÀrför i deras uppsÄt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,
44 och att dÀrefter de övriga skulle giva sig ut, somliga pÄ plankor, andra pÄ spillror av skeppet. SÄ lyckades det för alla att komma vÀlbehÄllna i land.