1 I sitt andra regeringsÄr hade Nebukadnessar drömmar av vilka han blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrÄn honom.
2 DÄ lÀt konungen tillkalla sina spÄmÀn, besvÀrjare, trollkarlar och kaldéer, för att de skulle giva konungen till kÀnna vad han hade drömt, och de kommo och trÀdde fram för konungen.
3 Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag Àr orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.»
4 DÄ talade kaldéerna till konungen pÄ arameiska: »MÄ du leva evinnerligen, o konung! FörtÀlj drömmen för dina tjÀnare, sÄ skola vi meddela uttydningen.»
5 Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga beslut Àr, att om I icke sÀgen mig drömmen och dess uttydning, skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser för orenlighet.
6 Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, sÄ skolen I fÄ gÄvor och skÀnker och stor Àra av mig. Meddelen mig alltsÄ nu drömmen och dess uttydning.»
7 De svarade för andra gÄngen och sade: »Konungen mÄ förtÀlja drömmen för sina tjÀnare, sÄ skola vi meddela uttydningen.»
8 Konungen svarade och sade: »Jag mÀrker nogsamt att I viljen vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut Àr oryggligt,
9 att om I icke sÀgen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva annat Àn en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra lögnaktigt och bedrÀgligt tal, i hopp att tiderna skola förÀndra sig. SÀgen mig alltsÄ nu vad jag har drömt, sÄ mÀrker jag att I ock kunnen meddela mig uttydningen dÀrpÄ.»
10 DÄ svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen mÀnniska pÄ jorden, som förmÄr meddela konungen det som han vill veta; aldrig har ju heller nÄgon konung, huru stor och mÀktig han Àn var, begÀrt sÄdant som detta av nÄgon spÄman eller besvÀrjare eller kaldé.
11 Ty det som konungen begÀr Àr alltför svÄrt, och ingen finnes, som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke sin boning ibland de dödliga.
12 DÄ blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man skulle förgöra alla de vise i Babel.
13 NÀr alltsÄ pÄbudet hÀrom hade blivit utfÀrdat och man skulle döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för att döda dem.
14 DÄ vÀnde sig Daniel med kloka och förstÄndiga ord till Arjok, översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att döda de vise i Babel.
15 Han tog till orda och frÄgade Arjok, konungens hövitsman: »Varför har detta strÀnga pÄbud blivit utfÀrdat av konungen?» DÄ omtalade Arjok för Daniel vad som var pÄ fÀrde.
16 Och Daniel gick in och bad konungen att tid mÄtte beviljas honom, sÄ skulle han meddela konungen uttydningen.
17 DÀrefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och Asarja, sina medbröder, vad som var pÄ fÀrde,
18 och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, sÄ att denna hemlighet bleve uppenbarad, pÄ det att icke Daniel och hans medbröder mÄtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.
19 DÄ blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud dÀrför;
20 Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn frÄn evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till.
21 Han lÄter tider och stunder omskifta, han avsÀtter konungar och tillsÀtter konungar, han giver Ät de visa deras vishet och Ät de förstÄndiga deras förstÄnd.
22 Han uppenbarar det som Àr djupt och förborgat, han vet vad i mörkret Àr, och hos honom bor ljuset.
23 Dig, mina fÀders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit mig vishet och förmÄga, och för att du nu har uppenbarat för mig det vi bÄdo dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för oss.»
24 I följd hÀrav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade fÄtt befallning att förgöra de vise i Babel; han gick Ästad och sade till honom sÄ: »De vise i Babel mÄ du icke förgöra. För mig in till konungen, sÄ skall jag meddela konungen uttydningen.»
25 DÄ förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till honom sÄ: »Jag har bland de judiska fÄngarna funnit en man som kan sÀga konungen uttydningen.»
26 Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fÄtt namnet Beltesassar: »FörmÄr du sÀga mig den dröm som jag har haft och dess uttydning?»
27 Daniel svarade konungen och sade: »Den hemlighet som konungen begÀr att fÄ veta kunna inga vise, besvÀrjare, spÄmÀn eller stjÀrntydare meddela konungen.
28 Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter, och han har lÄtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i kommande dagar. Detta var din dröm och den syn du hade pÄ ditt lÀger:
29 NÀr du, o konung, lÄg pÄ ditt lÀger, uppstego hos dig tankar pÄ vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar hemligheter lÀt dig veta vad som skall ske.
30 Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft av nÄgon vishet som jag Àger framför alla andra levande varelser, utan pÄ det att uttydningen mÄ bliva kungjord för konungen, sÄ att du förstÄr ditt hjÀrtas tankar.
31 Du, o konung, sÄg i din syn en stor bildstod stÄ framför dig, och den stoden var hög och dess glans övermÄttan stor, och den var förskrÀcklig att skÄda.
32 Bildstodens huvud var av bÀsta guld, dess bröst och armar voro av silver, dess buk och lÀnder av koppar; dess ben voro av jÀrn,
33 dess fötter delvis av jÀrn och delvis av lera.
34 Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke genom mÀnniskohÀnder, och den trÀffade bildstoden pÄ fötterna, som voro av jÀrn och lera, och krossade dem.
35 DÄ blev pÄ en gÄng alltsammans krossat, jÀrnet, leran, kopparen, silvret och guldet, och det blev sÄsom agnar pÄ en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det, sÄ att man icke mer kunde finna nÄgot spÄr dÀrav. Men av stenen som hade trÀffat bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.
36 Detta var drömmen; och vi vilja nu sÀga konungen uttydningen:
37 Du, o konung, konungarnas konung, Ät vilken himmelens Gud har givit rike, vÀldighet, makt och Àra,
38 och i vilkens hand han har givit mÀnniskors barn och djuren pÄ marken och fÄglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och som han har satt till herre över allasammans, du Àr det gyllene huvudet.
39 Men efter dig skall uppstÄ ett annat rike, ringare Àn ditt, och dÀrefter Ànnu ett tredje rike, ett som Àr av koppar, och det skall rÄda över hela jorden.
40 Ett fjÀrde rike skall ock uppstÄ och vara starkt sÄsom jÀrn, ty jÀrnet krossar och sönderslÄr ju allt; och sÄsom jÀrnet förstör allt annat, sÄ skall ock detta krossa och förstöra.
41 Men att du sÄg fötterna och tÄrna vara delvis av krukmakarlera och delvis av jÀrn, det betyder att det skall vara ett söndrat rike, dock sÄ att det har nÄgot av jÀrnets fasthet, ty du sÄg ju jÀrn vara dÀr, blandat med lerjord.
42 Och att tÄrna pÄ fötterna voro delvis av jÀrn och delvis av lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.
43 Och att du sÄg jÀrnet vara blandat med lerjord, det betyder att vÀl en beblandning dÀr skall Àga rum genom mÀnniskosÀd, men att delarna likvÀl icke skola hÄlla ihop med varandra, lika litet som jÀrn kan förbinda sig med lera.
44 Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprÀtta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlÀmnad Ät nÄgot annat folk. Det skall krossa och göra en Ànde pÄ alla dessa andra riken, men sjÀlvt skall det bestÄ evinnerligen;
45 ty du sÄg ju att en sten blev lösriven frÄn berget, dock icke genom mÀnniskohÀnder, och att den krossade jÀrnet, kopparen, leran, silvret och guldet. SÄ har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i framtiden, och drömmen Àr viss, och dess uttydning Àr tillförlitlig.»
46 DÄ föll konung Nebukadnessar pÄ sitt ansikte och tillbad inför Daniel, och befallde att man skulle offra Ät honom spisoffer och rökoffer.
47 Och konungen svarade Daniel och sade: »I sanning, eder Gud Àr en Gud över andra gudar och en herre över konungar och en uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet.»
48 DÀrefter upphöjde konungen Daniel och gav honom mÄnga stora skÀnker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme och till högste förestÄndare för alla de vise i Babel.
49 Och pÄ Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel sjÀlv stannade vid konungens hov.