1 Darejaves fann för gott att sÀtta över riket ett hundra tjugu satraper, för att sÄdana skulle finnas överallt i riket.
2 Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna avlÀgga rÀkenskap, sÄ att konungen icke lede nÄgot men.
3 Men Daniel gjorde sig bemÀrkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en övermÄttan hög ande var i honom, och konungen var betÀnkt pÄ att sÀtta honom över hela riket.
4 DÄ sökte de andra furstarna och satraperna att finna nÄgon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna nÄgon sÄdan sak eller nÄgot som var orÀtt, eftersom han var trogen i sin tjÀnst; ingen försummelse och intet orÀtt var att finna hos honom.
5 DÄ sade mÀnnen: »Vi lÀra icke finna nÄgon sak mot denne Daniel, om vi icke till Àventyrs kunna finna en sÄdan i hans gudsdyrkan.»
6 DÀrefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom sÄ: »MÄ du leva evinnerligen, konung Darejaves!
7 Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna, rÄdsherrarna och stÄthÄllarna hava rÄdslagit om att en kunglig förordning borde utfÀrdas och ett förbud stadgas, av det innehÄll att vilken som helst som under trettio dagar vÀnder sig med bön till nÄgon annan, vare sig gud eller mÀnniska, Àn till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
8 SÄ lÄt nu, o konung, hÀrom utfÀrda ett förbud och sÀtta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan Äterkallas.»
9 I överensstÀmmelse hÀrmed lÀt dÄ konung Darejaves sÀtta upp en skrivelse och utfÀrda ett förbud.
10 Men sÄ snart Daniel hade fÄtt veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster som voro öppna i riktning mot Jerusalem. DÀr föll han tre gÄnger om dagen ned pÄ sina knÀn och bad och tackade sin Gud, sÄsom han förut hade plÀgat göra.
11 NÀr mÀnnen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och Äkallande sin Gud.
12 DÀrefter gingo de till konungen och frÄgade honom angÄende det kungliga förbudet: »Har du icke lÄtit sÀtta upp ett förbud, av det innehÄll att vilken som helst som under trettio dagar vÀnder sig med bön till nÄgon annan, vare sig gud eller mÀnniska, Àn till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen svarade och sade: »Jo, och det pÄbudet stÄr fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.»
13 DÄ svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska fÄngarna, aktar varken pÄ dig eller pÄ det förbud som du har lÄtit sÀtta upp, utan förrÀttar sin bön tre gÄnger om dagen.»
14 NÀr konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde sig bekymmer över huru han skulle kunna rÀdda Daniel; Ànda till solnedgÄngen mödade han sig med att söka en utvÀg att hjÀlpa honom.
15 DÄ skyndade mÀnnen till konungen och sade till honom: »Vet, o konung, att det Àr en Mediens och Persiens lag att intet förbud och ingen förordning som konungen utfÀrdar kan Äterkallas.»
16 DÄ lÀt konungen hÀmta Daniel och kasta honom i lejongropen och konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du sÄ oavlÄtligen dyrkar, han mÄ rÀdda dig.»
17 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormÀns signet, för att ingen förÀndring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.
18 DÀrefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela natten under fasta och lÀt inga kvinnor komma inför sig; och sömnen flydde honom.
19 Sedan om morgonen, nÀr det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen.
20 Och nÀr han hade kommit nÀra intill gropen, ropade han pÄ Daniel med Àngslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel, du den levande Gudens tjÀnare, har vÀl din Gud, den som du sÄ oavlÄtligen dyrkar, kunnat rÀdda dig frÄn lejonen?»
21 DÄ svarade Daniel konungen: »MÄ du leva evinnerligen, o konung!
22 Min Gud har sÀnt sin Àngel och tillslutit lejonens gap, sÄ att de icke hava gjort mig nÄgon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung.
23 DÄ blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och nÀr Daniel hade blivit tagen upp ur gropen, kunde man icke upptÀcka nÄgon skada pÄ honom; ty han hade trott pÄ sin Gud.
24 Sedan lÀt konungen hÀmta de mÀn som hade anklagat Daniel, och han lÀt kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de Ànnu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen över dem och krossade alla deras ben.
25 DÀrefter lÀt konung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomÄl som funnos pÄ hela jorden: »Mycken frid vare med eder!
26 HÀrmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela omrÄde skall bÀva och frukta för Daniels Gud. Ty han Àr den levande Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike Àr sÄdant att det icke kan förstöras, och hans vÀlde bestÄr intill Ànden.
27 Han Àr en rÀddare och hjÀlpare, och han gör tecken och under i himmelen och pÄ jorden, han som har rÀddat Daniel ur lejonens vÄld.»
28 Och denne Daniel steg i Àra och makt under Darejaves' och under persern Kores' regeringar.