1 I konung Belsassars tredje regeringsÄr sÄg jag, Daniel, en syn, en som kom efter den jag förut hade sett.
2 DÄ jag nu i denna syn sÄg till, tyckte jag mig vara i Susans borg i hövdingdömet Elam; och dÄ jag vidare sÄg till i synen, fann jag mig vara vid floden Ulai.
3 Och nÀr jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vÀdur stÄ framför floden, och han hade tvÄ horn; och bÄda hornen voro höga, men det ena var högre Àn det andra, och detta som var högre sköt sist upp.
4 Jag sÄg vÀduren stöta med hornen vÀsterut och norrut och söderut, och intet djur kunde stÄ honom emot, och ingen kunde rÀdda ur hans vÄld; han for fram sÄsom han ville och företog sig stora ting.
5 Och nÀr jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma vÀsterifrÄn och gÄ fram över hela jorden, dock utan att röra vid jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.
6 Och han nalkades vÀduren med de bÄda hornen, den som jag hade sett stÄ framför floden, och sprang emot honom i vÀldig vrede.
7 Jag sÄg honom komma Ànda inpÄ vÀduren och störta över honom i förbittring, och han stötte till vÀduren och krossade hans bÄda horn, sÄ att vÀduren icke hade nÄgon kraft att stÄ emot honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade pÄ honom; och ingen fanns, som kunde rÀdda vÀduren ur hans vÄld.
8 Och bocken företog sig mycket stora ting. Men nÀr han hade blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra andra ansenliga horn sköto upp i dess stÀlle, Ät himmelens fyra vÀderstreck.
9 Och frÄn ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet, och det vÀxte övermÄttan söderut och österut och Ät »det hÀrliga landet» till.
10 Och det vÀxte Ànda upp till himmelens hÀrskara och kastade nÄgra av denna hÀrskara, av stjÀrnorna, ned till jorden och trampade pÄ dem.
11 Ja, till och med mot hÀrskarornas furste företog han sig stora ting: han tog bort ifrÄn honom det dagliga offret, och hans helgedoms boning slogs ned.
12 JÀmte det dagliga offret bliver ock en hÀrskara prisgiven, för övertrÀdelses skull. Och det slÄr sanningen ned till jorden och lyckas vÀl i vad det företager sig.
13 Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frÄgade denne som talade: »Huru lÄng tid avser synen om det dagliga offret, och om övertrÀdelsen som kommer Ästad förödelse, och om förtrampandet av bÄde helgedom och hÀrskara?»
14 DÄ svarade han mig: »TvÄ tusen tre hundra aftnar och morgnar; dÀrefter skall helgedomen komma till sin rÀtt igen.»
15 NÀr nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstÄ den, fick jag se en som sÄg ut sÄsom en man stÄ framför mig.
16 Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en mÀnniska som ropade och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»
17 DÄ kom han intill platsen dÀr jag stod, men jag blev förskrÀckt, nÀr han kom, och föll ned pÄ mitt ansikte. Och han sade till mig: »Giv akt hÀrpÄ, du mÀnniskobarn; ty synen syftar pÄ Àndens tid.»
18 Medan han sÄ talade med mig, lÄg jag i vanmakt, med mitt ansikte mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.
19 DÀrefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall ske, nÀr det lider mot slutet med vreden ty pÄ Àndens tid syftar detta.
20 VÀduren som du sÄg, han med de tvÄ hornen, betyder Mediens och Persiens konungar.
21 Men bocken Àr Javans konung, och det stora hornet i hans panna Àr den förste konungen.
22 Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess stÀlle, det betyder att fyra riken skola uppstÄ av hans folk, dock icke jÀmlika med honom i kraft.
23 Och vid slutet av deras vÀlde, nÀr övertrÀdarna hava fyllt sitt mÄtt, skall en frÀck och arglistig konung uppstÄ;
24 han skall bliva stor i kraft, dock icke jÀmlik med den förre i kraft och han skall komma Ästad sÄ stort fördÀrv att man mÄste förundra sig; och han skall lyckas vÀl och fÄ fullborda sitt uppsÄt. Ja, han skall fördÀrva mÄnga, och jÀmvÀl de heligas folk.
25 DÀrigenom att han Àr sÄ klok, skall han lyckas sÄ vÀl med sitt svek, han skall föresÀtta sig stora ting, oförtÀnkt skall han fördÀrva mÄnga. Ja, mot furstarnas furste skall han sÀtta sig upp; men utan mÀnniskohand skall han dÄ varda krossad.
26 Och synen angÄende aftnarna och morgnarna, varom nu Àr talat, Àr sanning. Men göm du den synen, ty den syftar pÄ en avlÀgsen framtid.»
27 Men jag, Daniel, blev maktlös och lÄg sjuk en tid. Sedan stod jag upp och förrÀttade min tjÀnst hos konungen; och jag var hÀpen över synen, men ingen förstod den.