1 SÄ tÀnk dÄ pÄ din Skapare i din ungdomstid, förrÀn de onda dagarna komma och de Är nalkas, om vilka du skall sÀga: »Jag finner icke behag i dem»;
2 Ja, förrÀn solen bliver förmörkad, och dagsljuset och mÄnen och stjÀrnorna; före den Älder dÄ molnen komma igen efter regnet,
3 den tid dÄ vÀktarna i huset darra och de starka mÀnnen kröka sig; dÄ malerskorna sitta fÄfÀnga, sÄ fÄ som de nu hava blivit, och skÄderskorna hava det mörkt i sina fönster;
4 dÄ dörrarna Ät gatan stÀngas till, medan ljudet frÄn kvarnen försvagas; dÄ man stÄr upp, nÀr fÄgeln begynner kvittra, och alla sÄngens tÀrnor sÀnka rösten;
5 dÄ man fruktar för var backe och förskrÀckelser bo pÄ vÀgarna; dÄ mandeltrÀdet blommar och grÀshoppan slÀpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu dÄ mÀnniskan skall fara till sin eviga boning och grÄtarna redan gÄ och vÀnta pÄ gatan;
6 ja, förrÀn silversnöret ryckes bort och den gyllene skÄlen slÄs sönder, och förrÀn Àmbaret vid kÀllan krossas och hjulet slÄs sönder och faller i brunnen
7 och stoftet vÀnder Äter till jorden, varifrÄn det har kommit, och anden vÀnder Äter till Gud, som har givit den.
8 FÄfÀngligheters fÄfÀnglighet! sÀger Predikaren. Allt Àr fÄfÀnglighet! ----
9 För övrigt Àr att sÀga att Predikaren var en vis man, som ocksÄ annars lÀrde folket insikt och övervÀgde och rannsakade; mÄnga ordsprÄk författade han.
10 Predikaren sökte efter att finna vÀlbehagliga ord, sÄdant som med rÀtt kunde skrivas, och sÄdant som med sanning kunde sÀgas.
11 De visas ord Àro sÄsom uddar, och lika indrivna spikar Àro deras tÀnkesprÄk. De Àro gÄvor frÄn en och samma Herde.
12 Och för övrigt Àr utom detta att sÀga: Min son, lÄt varna dig! Ingen Ànde Àr pÄ det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
13 Ănden pĂ„ talet, om vi vilja höra huvudsumman, Ă€r detta: Frukta Gud och hĂ„ll hans bud, ty det hör alla mĂ€nniskor till.
14 Ty Gud skall draga alla gÀrningar till doms, nÀr han dömer allt vad förborgat Àr, evad det Àr gott eller ont.