1 Jag sade i mitt hjÀrta: »VÀlan, jag vill pröva huru glÀdje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, ocksÄ detta var fÄfÀnglighet.
2 Jag mÄste sÀga om löjet: »Det Àr dÄrskap», och om glÀdjen: »Vad gagnar den till?»
3 I mitt hjÀrta begrundade jag huru jag skulle plÀga min kropp med vin -- allt under det att mitt hjÀrta Àgnade sig Ät vishet -- och huru jag skulle hÄlla fast vid dÄrskap, till dess jag finge se vad som vore bÀst för mÀnniskors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.
4 Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus Ät mig, jag planterade vingÄrdar Ät mig.
5 Jag anlade Ät mig lustgÄrdar och parker och planterade i dem alla slags frukttrÀd.
6 Jag anlade vattendammar Ät mig för att ur dem vattna den skog av trÀd, som vÀxte upp.
7 Jag köpte trÀlar och trÀlinnor, och hemfödda tjÀnare fostrades Ät mig; jag fick ock boskap, fÀkreatur och fÄr, i större myckenhet Àn nÄgon som före mig hade varit i Jerusalem.
8 Jag samlade mig jÀmvÀl silver och guld och allt vad konungar och lÀnder kunna Àga; jag skaffade mig sÄngare och sÄngerskor och vad som Àr mÀnniskors lust: en hustru, ja, mÄnga.
9 SÄ blev jag stor, allt mer och mer, större Àn nÄgon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ÀndÄ min vishet.
10 Intet som mina ögon begÀrde undanhöll jag dem, och ingen glÀdje nekade jag mitt hjÀrta. Ty mitt hjÀrta fann glÀdje i all min möda, och detta var min behÄllna del av all min möda.
11 Men nÀr jag sÄ vÀnde mig till att betrakta alla de verk som mina hÀnder hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt pÄ dem, se, dÄ var det allt fÄfÀnglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan rÀknas för vinning.
12 NÀr jag alltsÄ vÀnde mig till att jÀmföra vishet med oförnuft och dÄrskap -- ty vad kunna de mÀnniskor göra, som komma efter konungen, annat Àn detsamma som man redan förut har gjort? --
13 dÄ insÄg jag att visheten vÀl har samma företrÀde framför dÄrskapen, som ljuset har framför mörkret:
14 Den vise har ögon i sitt huvud, men dÄren vandrar i mörker. Dock mÀrkte jag att det gÄr den ene som den andre.
15 DÄ sade jag i mitt hjÀrta: »SÄsom det gÄr dÄren, sÄ skall det ock gÄ mig; vad gagn har dÄ dÀrav att jag Àr förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjÀrta att ocksÄ detta var fÄfÀnglighet.
16 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dÄrens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgÀtet. Och mÄste icke den vise dö sÄvÀl som dÄren?
17 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som hÀnder under solen, eftersom allt Àr fÄfÀnglighet och ett jagande efter vind.
18 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag Ät nÄgon annan som skall komma efter mig mÄste lÀmna vad jag har gjort.
19 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dÄre? Men ÀndÄ skall han fÄ rÄda över allt det varpÄ jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. OcksÄ detta Àr fÄfÀnglighet.
20 SÄ begynte jag dÄ att Äter förtvivla i mitt hjÀrta över all den möda som jag hade gjort mig under solen.
21 Ty om en mÀnniska med vishet och insikt och skicklighet har utstÄtt sin möda, sÄ mÄste hon dock lÀmna sin del Ät en annan som icke har haft nÄgon möda dÀrmed. OcksÄ detta Àr fÄfÀnglighet och ett stort elÀnde.
22 Ja, vad gagn har mÀnniskan av all möda och hjÀrteoro som hon gör sig under solen?
23 Alla hennes dagar Àro ju fulla av plÄga, och det besvÀr hon har Àr fullt av grÀmelse; icke ens om natten fÄr hennes hjÀrta nÄgon ro. OcksÄ detta Àr fÄfÀnglighet.
24 Det Àr icke en lycka som beror av mÀnniskan sjÀlv, att hon kan Àta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insÄg att ocksÄ detta kommer frÄn Guds hand, hans som har sagt:
25 »Vem kan Àta, och vem kan njuta, mig förutan?»
26 Ty Ät den mÀnniska som tÀckes honom giver han vishet och insikt och glÀdje; men Ät syndaren giver han besvÀret att samla in och lÀgga tillhopa, för att det sedan mÄ tillfalla nÄgon som tÀckes Gud. OcksÄ detta Àr fÄfÀnglighet och ett jagande efter vind.