1 Var icke obetÀnksam med din mun, och lÄt icke ditt hjÀrta förhasta sig med att uttala nÄgot ord inför Gud. Gud Àr ju i himmelen, och du Àr pÄ jorden; lÄt dÀrför dina ord vara fÄ.
2 Ty tanklöshet har med sig mÄngahanda besvÀr, och en dÄres röst har överflöd pÄ ord.
3 NÀr du har gjort ett löfte Ät Gud, sÄ dröj icke att infria det; ty till dÄrar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria.
4 Det Àr bÀttre att du intet lovar, Àn att du gör ett löfte och icke infriar det.
5 LÄt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och sÀg icke inför Guds sÀndebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, sÄ att han fördÀrvar sina hÀnders verk?
6 Se, dÀr mycken tanklöshet och fÄfÀnglighet Àr, dÀr Àr ock en myckenhet av ord. Ja, Gud mÄ du frukta.
7 Om du ser att den fattige förtryckes, och att rÀtt och rÀttfÀrdighet vÄldföres i landet, sÄ förundra dig icke dÀröver; ty pÄ den höge vaktar en högre, och andra Ànnu högre vakta pÄ dem bÄda.
8 Och vid allt detta Àr det en förmÄn för ett land att hava en konung som sÄ styr, att marken bliver brukad.
9 Den som sÄ Àlskar penningar bliver icke mÀtt pÄ penningar, och den som Àlskar rikedom har ingen vinning dÀrav. OcksÄ detta Àr fÄfÀnglighet.
10 NÀr Àgodelarna förökas, bliva ock de som Àta av dem mÄnga; och till vad gagn Àro de dÄ för Àgaren, utom att hans ögon fÄ se dem?
11 Söt Àr arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att Àta; men den rikes överflöd tillstÀdjer honom icke att sova.
12 Ett bedrövligt elÀnde som jag har sett under solen Àr det att hopsparad rikedom kan bliva sin Àgare till skada.
13 Och om rikedomen har gÄtt förlorad för nÄgon genom en olycka, sÄ fÄr hans son, om han har fött en son, alls intet dÀrav.
14 SÄdan som han kom ur sin moders liv mÄste han sjÀlv Äter gÄ bort, lika naken som han kom, och för sin möda fÄr han alls intet som han kan taga med sig.
15 OcksÄ det Àr ett bedrövligt elÀnde. Om han mÄste gÄ bort alldeles sÄdan som han kom, vad förmÄn har han dÄ dÀrav att han sÄ mödar sig -- för vind?
16 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grÀmelse har han, och plÄga och förtret.
17 Se, vad jag har funnit vara bÀst och skönast för mÀnniskan, det Àr att hon Àter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta Àr den del hon fÄr.
18 Och om Gud Ät nÄgon har givit rikedom och skatter, och dÀrtill förunnat honom makt att njuta hÀrav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, sÄ Àr ocksÄ detta en Guds gÄva.
19 Ty man tÀnker dÄ icke sÄ mycket pÄ sina livsdagars gÄng, nÀr Gud förlÀnar glÀdje i hjÀrtat.