1 Ty vem vet vad gott som skall hÀnda en mÀnniska i livet, under de fÄfÀngliga livsdagar som hon fÄr framleva, lik en skugga? Och vem kan sÀga en mÀnniska vad som efter henne skall ske under solen? Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glÀdje, rÀttfÀrdighet och orÀttfÀrdighet, vishet, kvinnors ondska m. m.
2 BÀttre Àr gott namn Àn god salva, och bÀttre Àr dödens dag Àn födelsedagen.
3 BÀttre Àn att gÄ i gÀstabudshus Àr det att gÄ i sorgehus; ty dÀr Àr Ànden för alla mÀnniskor, och den efterlevande mÄ lÀgga det pÄ hjÀrtat.
4 BÀttre Àr grÀmelse Àn löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjÀrtat vÀl.
5 De visas hjÀrtan Àro i sorgehus, och dÄrarnas hjÀrtan i hus dÀr man glÀdes.
6 BÀttre Àr att höra förebrÄelser av en vis man Àn att fÄ höra sÄng av dÄrar.
7 Ty sÄsom sprakandet av törne under grytan, sÄ Àr dÄrarnas löje. OcksÄ detta Àr fÄfÀnglighet.
8 Ty vinningslystnad gör den vise till en dÄre, och mutor fördÀrva hjÀrtat.
9 BÀttre Àr slutet pÄ en sak Àn dess begynnelse; bÀttre Àr en tÄlmodig man Àn en högmodig.
10 Var icke för hastig i ditt sinne till att grÀma dig, ty grÀmelse bor i dÄrars bröst.
11 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bÀttre Àn vÄra?» Ty icke av vishet kan du frÄga sÄ.
12 JÀmgod med arvgods Àr vishet, ja, hon Àr förmer i vÀrde för dom som se solen.
13 Ty under vishetens beskÀrm Àr man sÄsom under penningens beskÀrm, men den förstÄndiges förmÄn Àr att visheten behÄller sin Àgare vid liv.
14 Se pÄ Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
15 Var alltsÄ vid gott mod under den goda dagen, och betÀnk under den onda dagen att Gud har gjort denna sÄvÀl som den andra, för att mÀnniskan icke skall kunna utfinna nÄgot om det som skall ske, nÀr hon Àr borta.
16 Det ena som det andra har jag sett under mina fÄfÀngliga dagar: mÄngen rÀttfÀrdig som har förgÄtts i sin rÀttfÀrdighet, och mÄngen orÀttfÀrdig som lÀnge har fÄtt leva i sin ondska.
17 Var icke alltför rÀttfÀrdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördÀrva dig sjÀlv?
18 Var icke alltför orÀttfÀrdig, och var icke en dÄre; icke vill du dö i förtid?
19 Det Àr bÀst att du hÄller fast vid det ena, utan att ÀndÄ slÀppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utvÀg ur allt detta.
20 Visheten gör den vise starkare Àn tio vÀldiga i staden.
21 Ty ingen mÀnniska Àr sÄ rÀttfÀrdig pÄ jorden, att hon gör vad gott Àr och icke begÄr nÄgon synd.
22 Akta icke heller pÄ alla ord som man talar, eljest kunde du fÄ höra din egen tjÀnare uttala förbannelser över dig.
23 Ditt hjÀrta vet ju att du sjÀlv mÄngen gÄng har uttalat förbannelser över andra.
24 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjÀrran ifrÄn mig.
25 Ja, tingens vÀsen ligger i fjÀrran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?
26 NÀr jag vÀnde mig med mitt hjÀrta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som Àr huvudsumman, och till att förstÄ ogudaktigheten i dess dÄrskap och dÄraktigheten i dess oförnuft,
27 dÄ fann jag nÄgot som var bittrare Àn döden: kvinnan, hon som sjÀlv Àr ett nÀt, och har ett hjÀrta som Àr en snara, och armar som Àro bojor. Den som tÀckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fÄnge.
28 Se, detta fann jag, sÀger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.
29 NÄgot gives, som min sjÀl bestÀndigt har sökt, men som jag icke har funnit: vÀl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.
30 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort mÀnniskorna sÄdana de borde vara, men sjÀlva tÀnka de ut mÄngahanda funder.