1 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rÀttfÀrdiga och de visa och deras verk Àro i Guds vÄld. Varken om kÀrlek eller hat kan en mÀnniska veta nÄgot förut; allt kan förestÄ henne.
2 Ja, allt kan vederfaras alla; det gÄr den rÀttfÀrdige sÄsom den ogudaktige, den gode och rene sÄsom den orene, den som offrar sÄsom den vilken icke offrar; den gode rÀknas lika med syndaren, den som svÀr bliver lik den som har försyn för att svÀrja.
3 Ett elÀnde vid allt som hÀnder under solen Àr detta, att det gÄr alla lika. DÀrför Àro ock mÀnniskornas hjÀrtan fulla med ondska, och oförnuft Àr i deras hjÀrtan, sÄ lÀnge de leva; och sedan mÄste de ned bland de döda.
4 För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju Ànnu nÄgot att hoppas; ty bÀttre Àr att vara en levande hund Àn ett dött lejon.
5 Och vÀl veta de som leva att de mÄste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vÀnta, utan deras Äminnelse Àr förgÀten.
6 BÄde deras kÀrlek och deras hat och deras avund hava redan nÄtt sin Ànde, och aldrig nÄgonsin fÄ de mer nÄgon del i vad som hÀnder under solen.
7 VÀlan, sÄ Àt dÄ ditt bröd med glÀdje, och drick ditt vin med glatt hjÀrta, ty Gud har redan i förvÀg givit sitt bifall till vad du gör.
8 LÄt dina klÀder alltid vara vita, och lÄt aldrig olja fattas pÄ ditt huvud.
9 Njut livet med nÄgon kvinna som du Àlskar, sÄ lÀnge de fÄfÀngliga livsdagar vara, som förlÀnas dig under solen, ja, under alla dina fÄfÀngliga dagar; ty detta Àr den del du fÄr i livet vid den möda som du gör dig under solen.
10 Allt vad du förmÄr utrÀtta med din kraft mÄ du söka utrÀtta; ty i dödsriket, dit du gÄr, kan man icke verka eller tÀnka, dÀr finnes ingen insikt eller vishet.
11 Ytterligare sÄg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjÀltarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de fÄ sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvÀrva, eller av de förstÄndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lÀgenhet.
12 Ty mÀnniskan kÀnner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fÄngas i olycksnÀtet, eller fÄglarna, vilka fastna i snaran. SÄsom dessa, sÄ snÀrjas ock mÀnniskornas barn pÄ olyckans tid, nÀr ofÀrd plötsligt faller över dem.
13 OcksÄ detta sÄg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort:
14 Det fanns en liten stad med fÄ invÄnare, och mot den kom en stor konung och belÀgrade den och byggde stora bÄlverk mot den.
15 Men dÀrinne fanns en fattig man som var vis; och denne rÀddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tÀnkte ingen mÀnniska pÄ denne fattige man.
16 DÄ sade jag: VÀl Àr vishet bÀttre Àn styrka, men den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda. Predikaren, 10 Kapitlet Levnadsregler och tÀnkesprÄk.
17 De vises ord, om de ock höras helt stilla, Àro förmer Àn allt ropande av en dÄrarnas överste.
18 BÀttre Àr vishet Àn krigsredskap; ty en enda som felar kan fördÀrva mycket gott.