1 Sedan allt detta hade skett, trÀdde nÄgra av furstarna fram till mig och sade: »Varken folket i Israel eller prÀsterna och leviterna hava hÄllit sig avskilda frÄn de frÀmmande folken, sÄsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna, jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
2 Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur Ät sig och Ät sina söner, och sÄ har det heliga slÀktet blandat sig med de frÀmmande folken; och furstarna och förestÄndarna hava varit de första att begÄ sÄdan otrohet.»
3 NÀr jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kÄpa och ryckte av mig huvudhÄr och skÀgg och blev sittande i djup sorg.
4 Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot sÄdan otrohet som den de Äterkomna fÄngarna hade begÄtt, de församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i min djupa sorg Ànda till tiden för aftonoffret.
5 Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp frÄn min bedrövelse och rev sönder min livrock och min kÄpa; dÀrefter föll jag ned pÄ mina knÀn och utrÀckte mina hÀnder till HERREN, min Gud,
6 och sade: »Min Gud, jag skÀmmes och blyges för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, ty vÄra missgÀrningar hava vÀxt oss över huvudet, och vÄr skuld Àr stor allt upp till himmelen.
7 FrÄn vÄra fÀders dagar Ànda till denna dag hava vi varit i stor skuld, och genom vÄra missgÀrningar hava vi, med vÄra konungar och prÀster, blivit givna i frÀmmande konungars hand, och hava drabbats av svÀrd, fÄngenskap, plundring och skam, sÄsom det gÄr oss Ànnu i dag.
8 Men nu har ett litet ögonblick nÄd vederfarits oss frÄn HERREN, vÄr Gud, sÄ att han har lÄtit en rÀddad skara bliva kvar av oss, och givit oss fotfÀste pÄ sin heliga plats, för att han, vÄr Gud, sÄ skulle lÄta ljus gÄ upp för vÄra ögon och giva oss nÄgot litet andrum i vÄr trÀldom.
9 Ty trÀlar Àro vi, men i vÄr trÀldom har vÄr Gud icke övergivit oss, utan han har lÄtit oss finna nÄd inför Persiens konungar, sÄ att de hava givit oss andrum till att upprÀtta vÄr Guds hus och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hÀgnad plats i Juda och Jerusalem.
10 Och vad skola vi nu sÀga, o vÄr Gud, efter allt detta? Vi hava ju övergivit dina bud,
11 dem som du gav genom dina tjÀnare profeterna, i det du sade: 'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, Àr ett besmittat land, genom de frÀmmande folkens besmittelse, och genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det frÄn den ena Àndan till den andra.
12 SÄ given nu icke edra döttrar Ät deras söner, och tagen icke deras döttrar till hustrur Ät edra söner. Ja, I skolen aldrig frÄga efter deras vÀlfÀrd och lycka -- detta pÄ det att I mÄn bliva starka, sÄ att I fÄn Àta av landets goda och lÀmna det till besittning Ät edra barn för evÀrdlig tid.'
13 Skulle vi vÀl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom vÄra onda gÀrningar och genom den stora skuld vi hava Ädragit oss, och sedan du, vÄr Gud, har skonat oss mer Àn vÄra missgÀrningar förtjÀnade, och lÄtit en skara av oss, sÄdan som denna, bliva rÀddad --
14 skulle vi vÀl nu pÄ nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med folk som bedriva sÄdana styggelser? Skulle du dÄ icke vredgas pÄ oss, Ànda dÀrhÀn att du förgjorde oss, sÄ att intet mer vore kvar och ingen rÀddning funnes?
15 HERRE, Israels Gud, du Àr rÀttfÀrdig, ty av oss har allenast blivit kvar en rÀddad skara, sÄsom i dag nogsamt synes. Och se, nu ligga vi hÀr i vÄr skuld inför dig, ty vid sÄdant kan ingen bestÄ inför dig.»