1 SÄ kommo dÄ konungen och Haman till gÀstabudet hos drottning Ester.
2 Och nÀr vinet dracks, sade konungen till Ester, ocksÄ nu pÄ andra dagen: »Vad Àr din bön, drottning Ester? Den vare dig beviljad. Och vad Àr din begÀran? GÀllde den ock hÀlften av riket, sÄ skall den uppfyllas.»
3 Drottning Ester svarade och sade: »Om jag har funnit nÄd för dina ögon, o konung, och det sÄ tÀckes konungen, sÄ blive mitt liv mig skÀnkt pÄ min bön, och mitt folks pÄ min begÀran.
4 Ty vi Àro sÄlda, jag och mitt folk, till att utrotas, drÀpas och förgöras. Om vi allenast hade blivit sÄlda till trÀlar och trÀlinnor, sÄ skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke sÄdan, att vi borde besvÀra konungen dÀrmed.»
5 DÄ svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: »Vem Àr den, och var Àr den, som har fördristat sig att sÄ göra?»
6 Ester sade: »En hÀtsk och illvillig man Àr det: den onde Haman dÀr.» DÄ blev Haman förskrÀckt för konungen och drottningen.
7 Och konungen stod upp i vrede och lÀmnade gÀstabudet och gick ut i palatsets trÀdgÄrd; men Haman trÀdde fram för att bedja drottning Ester om sitt liv, ty han sÄg, att konungen hade beslutit hans ofÀrd.
8 NÀr konungen dÀrefter kom tillbaka till gÀstabudssalen frÄn palatsets trÀdgÄrd, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, dÀr Ester satt; dÄ sade konungen: »Vill han ock öva vÄld mot drottningen, hÀrinne i min nÀrvaro?» Knappt hade detta ord gÄtt över konungens lÀppar, förrÀn man höljde över Hamans ansikte.
9 Och Harebona, en av hovmÀnnen hos konungen, sade: »Vid Hamans hus stÄr redan en pÄle, femtio alnar hög, som Haman lÄtit resa upp för Mordokai, vilkens ord en gÄng var konungen till sÄdant gagn.» DÄ sade konungen: »HÀngen upp honom pÄ den.»
10 SÄ hÀngde de upp Haman pÄ den pÄle, som han hade lÄtit sÀtta upp för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.