1 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten pÄ HERRENS hus, den som vetter Ät öster. DÀr fick jag se tjugufem mÀn stÄ vid ingÄngen till porten; och jag sÄg bland dem Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar i folket.
2 Och han sade till mig: »Du mÀnniskobarn, det Àr dessa mÀn som tÀnka ut vad fördÀrvligt Àr och rÄda till vad ont Àr, hÀr i staden;
3 det Àr de som sÀga: 'Hus byggas icke upp sÄ snart. HÀr Àr grytan, och vi Àro köttet.
4 Profetera dÀrför mot dem, ja, profetera, du mÀnniskobarn.»
5 DÄ föll HERRENS Ande över mig, han sade till mig: »SÀg: SÄ sÀger HERREN: SÄdant sÀgen I, I av Israels hus, och edra hjÀrtans tankar kÀnner jag vÀl.
6 MÄnga ligga genom eder slagna hÀr i staden; I haven uppfyllt dess gator med slagna.
7 DÀrför sÀger Herren, HERREN sÄ: De slagna vilkas fall I haven vÄllat i staden, de Àro köttet, och den Àr grytan; men eder sjÀlva skall man föra bort ur den.
8 I frukten för svÀrd, och svÀrd skall jag ock lÄta komma över eder, sÀger Herren, HERREN.
9 Jag skall föra eder bort hÀrifrÄn och giva eder i frÀmlingars hand; och jag skall hÄlla dom över eder.
10 För svÀrd skolen I falla; vid Israels grÀns skall jag döma eder. Och I skolen förnimma att jag Àr HERREN.
11 Staden skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara köttet i den; nej, vid Israels grÀns skall jag döma eder.
12 DÄ skolen I förnimma att jag Àr HERREN, I som icke haven vandrat efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rÀtter, utan haven gjort efter de hednafolks rÀtter, som bo runt omkring eder.»
13 Medan jag sÄ profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit andan. DÄ föll jag ned pÄ mitt ansikte och ropade med hög röst och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du dÄ alldeles göra Ànde pÄ kvarlevan av Israel?»
14 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
15 »Du mÀnniskobarn, dina bröder, ja, dina bröder dina nÀra frÀnder och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems invÄnare sÀga: 'HÄllen eder borta frÄn HERREN; det Àr Ät oss som landet har blivit givet till besittning' --
16 om dem skall du alltsÄ sÀga: SÄ sÀger Herren, HERREN: Ja, vÀl har jag fört dem lÄngt bort ibland folken och förstrött dem i lÀnderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de lÀnder dit de hava kommit;
17 men dÀrför skall du nu sÀga: SÄ sÀger Herren, HERREN: Jag skall församla eder ifrÄn folkslagen och hÀmta eder tillhopa frÄn de lÀnder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder Israels land.
18 Och nÀr de hava kommit dit, skola de skaffa bort dÀrifrÄn alla de skÀndliga och styggeliga avgudar som nu finnas dÀr.
19 Och jag skall giva dem alla ett och samma hjÀrta, och en ny ande skall jag lÄta komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjÀrtat ur deras kropp och giva dem ett hjÀrta av kött,
20 sÄ att de vandra efter mina stadgar och hÄlla mina rÀtter och göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
21 Men de vilkas hjÀrtan efterfölja de skÀndliga och styggeliga avgudarnas hjÀrtan, deras gÀrningar skall jag lÄta komma över deras huvuden, sÀger Herren, HERREN.»
22 Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels Guds hÀrlighet vilade ovanpÄ dem.
23 Och HERRENS hÀrlighet höjde sig och lÀmnade staden och stannade pÄ berget öster om staden.
24 Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fÄngna i Kaldeen, sÄ hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan försvann för mig den syn jag hade fÄtt se.
25 Och jag talade till de fÄngna alla de ord som HERREN hade uppenbarat för mig.