1 I sjunde Äret, pÄ tionde dagen i femte mÄnaden, kommo nÄgra av de Àldste i Israel för att frÄga HERREN; och de satte sig ned hos mig.
2 DĂ„ kom HERRENS ord till mig han sade:
3 Du mÀnniskobarn, tala med de Àldste i Israel och sÀg till dem: SÄ sÀger Herren, HERREN: Haven I kommit för att frÄga mig? SÄ sant jag lever, jag lÄter icke frÄga mig av eder, sÀger Herren, HERREN.
4 Men vill du döma dem, ja, vill du döma, du mÀnniskobarn, sÄ förehÄll dem deras fÀders styggelser
5 och sÀg till dem: SÄ sÀger Herren, HERREN: PÄ den dag dÄ jag utvalde Israel, dÄ upplyfte jag min hand till ed inför Jakobs hus' barn och gjorde mig kÀnd för dem i Egyptens land; jag upplyfte min hand till ed inför dem och sade: »Jag Àr HERREN, eder Gud.
6 PÄ den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur Egyptens land, till det land som jag hade utsett Ät dem, ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore hÀrligast bland alla lÀnder.
7 Och jag sade till dem: »Var och en av eder kaste bort sina ögons styggelser, och ingen orene sig pÄ Egyptens elÀndiga avgudar; jag Àr HERREN, eder Gud.»
8 Men de voro genstrÀviga mot mig och ville icke höra pÄ mig; de kastade icke bort var och en sina ögons styggelser, och de övergÄvo icke Egyptens elÀndiga avgudar. DÄ tÀnkte jag pÄ att utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede pÄ dem mitt i Egyptens land.
9 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva vanÀrat i de folks ögon, bland vilka de levde, och i vilkas Äsyn jag gjorde mig kÀnd för dem, i det jag förde dem ut ur Egyptens land.
10 SÄ förde jag dem dÄ ut ur Egyptens land och lÀt dem komma in i öknen.
11 Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina rÀtter; den mÀnniska som gör efter dem fÄr leva genom dem.
12 Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan mig och dem, för att man skulle veta att jag Àr HERREN, som helgar dem.
13 Men Israels hus var genstrÀvigt mot mig i öknen; de vandrade icke efter mina stadgar, utan föraktade mina rÀtter, fastÀn den mÀnniska som gör efter dem fÄr leva genom dem; de ohelgade ock svÄrt mina sabbater. DÄ tÀnkte jag pÄ att utgjuta min förtörnelse över dem i öknen och sÄ förgöra dem.
14 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva vanÀrat i de folks ögon, i vilkas Äsyn jag hade fört dem ut.
15 LikvÀl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att jag icke skulle lÄta dem komma in i det land som jag hade givit dem, ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore hÀrligast bland alla lÀnder --
16 detta dÀrför att de föraktade mina rÀtter och icke vandrade efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras hjÀrtan följde efter deras elÀndiga avgudar.
17 Men jag visade dem skonsamhet och fördÀrvade dem icke; jag gjorde icke alldeles Ànde pÄ dem i öknen.
18 Och jag sade till deras barn i öknen: »I skolen icke vandra efter edra fÀders stadgar och icke hÄlla deras rÀtter, ej heller orena eder pÄ deras elÀndiga avgudar.
19 Jag Àr HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och hÄller mina rÀtter och gören efter dem.
20 Och helgen mina sabbater, och mÄ de vara ett tecken mellan mig och eder, för att man mÄ veta att jag Àr HERREN, eder Gud.
21 Men deras barn voro genstrÀviga mot mig; de vandrade icke efter mina stadgar och höllo icke mina rÀtter, sÄ att de gjorde efter dem fastÀn den mÀnniska som gör efter dem fÄr leva genom dem; de ohelgade ock mina sabbater. DÄ tÀnkte jag pÄ att utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede pÄ dem i öknen.
22 Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva vanÀrat i de folks ögon, i vilkas Äsyn jag hade fört dem ut.
23 LikvÀl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att förskingra dem bland folken och förströ dem i lÀnderna,
24 eftersom de icke gjorde efter mina rÀtter, utan föraktade mina stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ögon hÀngde vid deras fÀders elÀndiga avgudar.
25 DÀrför gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras bÄtnad, och rÀtter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.
26 Och jag lÀt dem orena sig med sina offerskÀnker, med att lÄta allt som öppnade moderlivet gÄ genom eld, ty jag ville slÄ dem med förfÀran, pÄ det att de skulle förstÄ att jag Àr HERREN.
27 Tala dÀrför till Israels hus, du mÀnniskobarn, och sÀg till dem: SÄ sÀger Herren, HERREN: OcksÄ dÀrmed hava edra fÀder hÀdat mig, att de hava begÄtt otrohet mot mig.
28 NÀr jag hade lÄtit dem komma in i det land som jag med upplyft hand hade lovat att giva dem, och nÀr de sÄ dÀr fingo se nÄgon hög kulle eller nÄgot lummigt trÀd, dÄ offrade de dÀr sina slaktoffer och framburo dÀr sina offergÄvor, mig till förtörnelse, och lÀto dÀr sina offers vÀlbehagliga lukt uppstiga och utgöto dÀr sina drickoffer.
29 DÄ sade jag till dem: »Vad Àr detta för en offerhöjd, denna som I kommen till?» DÀrav fick en sÄdan plats namnet »offerhöjd», sÄsom man sÀger Ànnu i dag.
30 SÀg dÀrför till Israels hus: SÄ sÀger Herren, HERREN: Skolen dÄ I orena eder pÄ samma sÀtt som edra fÀder gjorde, och i trolös avfÀllighet löpa efter deras styggelser?
31 I orenen eder Ànnu i dag pÄ alla edra elÀndiga avgudar, i det att I frambÀren Ät dem edra offerskÀnker och lÄten edra barn gÄ genom eld. Skulle jag dÄ lÄta frÄga mig av eder, I av Israels hus? Nej, sÄ sant jag lever, sÀger Herren, HERREN, ja lÄter icke frÄga mig av eder.
32 Och förvisso skall icke det fÄ ske som har kommit eder i sinnet, dÄ I tÀnken: »Vi vilja bliva sÄsom hedningarna, sÄsom folken i andra lÀnder: vi vilja tjÀna trÀ och sten.
33 SÄ sant jag lever, sÀger Herren, HERREN, med stark hand och utrÀckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag sannerligen regera över eder.
34 Och med stark hand och utrÀckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag föra eder ut ifrÄn folken och församla eder frÄn de lÀnder i vilka I Àren förströdda.
35 Och jag skall föra eder in i Folkens öken, och dÀr skall jag gÄ till rÀtta med eder, ansikte mot ansikte.
36 Likasom jag gick till rÀtta med edra fÀder i öknen vid Egyptens land, sÄ skall jag ock gÄ till rÀtta med eder, sÀger Herren, HERREN.
37 Och jag skall lÄta eder draga fram under staven och tvinga eder in i förbundets band.
38 Och jag skall rensa bort ifrÄn eder dem som sÀtta sig upp emot mig och avfalla frÄn mig, jag skall skaffa bort dem ur det land dÀr de nu bo, men in i Israels land skola de icke fÄ komma; och I skolen förnimma att jag Àr HERREN.
39 Men hören nu, I av Israels hus: SÄ sÀger Herren, HERREN: VÀlan, gÄn Ästad och tjÀnen edra elÀndiga avgudar, var och en dem han har. Sedan skolen I förvisso komma att höra pÄ mig, och I skolen dÄ icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offerskÀnker och edra elÀndiga avgudar.
40 Ty pÄ mitt heliga berg, pÄ Israels höga berg, sÀger Herren, HERREN dÀr skall hela Israels hus tjÀna mig, sÄ mÄnga dÀrav som finnas i landet; dÀr skall jag finna behag i dem, dÀr skall jag hava lust till edra offergÀrder och till förstlingen av edra gÄvor, vadhelst I viljen helga.
41 Vid den vÀlbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, nÀr tiden kommer, att jag för eder ut ifrÄn folken och församlar eder frÄn de lÀnder i vilka I Àren förströdda. Och jag skall bevisa mig helig pÄ eder inför folkens ögon.
42 Ja, I skolen förnimma att jag Àr HERREN, nÀr jag lÄter eder komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att giva Ät edra fÀder.
43 Och dÀr skolen I tÀnka tillbaka pÄ edra vÀgar och pÄ alla de gÀrningar som I orenaden eder med; och I skolen kÀnna leda vid eder sjÀlva för allt det onda som I haven gjort.
44 Och I skolen förnimma att jag Àr HERREN, nÀr jag sÄ handlar med eder, för mitt namns skull och icke efter edra onda vÀgar och edra skÀndliga gÀrningar, I av Israels hus, sÀger Herren, HERREN.
45 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
46 Du mÀnniskobarn, vÀnd ditt ansikte söderut och predika mot söder; ja, profetera mot skogslandet söderut;
47 sÀg till skogen söderut: Hör HERRENS ord: SÄ sÀger Herren, HERREN: Se, jag skall tÀnda upp en eld i dig, och den skall förtÀra alla trÀd i dig, bÄde de friska och de torra; den flammande lÄgan skall icke kunna slÀckas, och av den skola allas ansikten förbrÀnnas, allas mellan söder och norr.
48 Och allt kött skall se att jag, HERREN, har upptÀnt den; den skall icke kunna slÀckas.
49 Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE! Dessa sÀga om mig: 'Denne talar ju gÄtor.'»