1 Och HERRENS ord kom till mig i nionde Äret, pÄ tionde dagen i tionde mÄnaden; han sade:
2 Du mÀnniskobarn, skriv upp Ät dig namnet pÄ denna dag, just denna dag; ty konungen i Babel har pÄ just denna dag ryckt fram mot Jerusalem.
3 Och tala till det genstrÀviga slÀktet i en liknelse; sÀg till dem: SÄ sÀger Herren, HERREN: SÀtt pÄ grytan, och nÀr du har satt pÄ den, sÄ gjut vatten dÀri.
4 LÀgg sedan köttstyckena tillhopa dÀri, allahanda goda stycken, av lÄret och bogen; och fyll den sÄ med de bÀsta mÀrgbenen.
5 Tag hÀrtill det bÀsta av hjorden; och lÀgg brÀnsle under den för att koka benen. LÄt den koka starkt, sÄ att ock benen bliva kokta i den.
6 SÄ sÀger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga grytan, varifrÄn rosten icke har kunnat tagas bort! Det ena köttstycket efter det andra har man redan tagit ut dÀrur, utan att kasta lott om ordningen.
7 Ty det blod hon har utgjutit Àr Ànnu kvar dÀrinne; pÄ kala klippan lÀt hon det rinna ned; hon utgöt det icke pÄ sÄdan mark att mullen har kunnat skyla det.
8 För att vreden skulle hava sin gÄng, och för att jag skulle utkrÀva hÀmnd, lÀt jag det blod hon utgöt komma pÄ kala klippan, dÀr det icke kunde skylas.
9 DÀrför sÀger Herren, HERREN sÄ: Ve över blodstaden! Jag skall nu ytterligare öka pÄ brÀnslet dÀrunder.
10 Ja, lÀgg pÄ mer ved, tÀnd upp eld, lÄt köttet bliva förstört och spadet koka in och benen bliva förbrÀnda.
11 Och lÄt den sedan stÄ tom pÄ eldsglöden, till dess att den bliver sÄ upphettad att dess koppar glödgas och orenligheten smÀltes bort dÀrur och rosten försvinner.
12 Tung möda har den kostat, och ÀndÄ har dess myckna rost icke gÄtt bort. SÄ mÄ nu dess röst komma i elden!
13 DÀrför att din orenhet Àr sÄ skÀndlig, och dÀrför att du icke blev ren. huru jag Àn sökte rena dig, dÀrför skall du nu icke mer bliva fri ifrÄn din orenhet, förrÀn jag har slÀckt min vrede pÄ dig.
14 Jag, HERREN, har talat. Det kommer! Jag skall fullborda det! Jag skall icke slÀppa efter och icke skona och icke Ängra mig. Efter dina vÀgar och dina gÀrningar skall man döma dig, sÀger Herren, HERREN.
15 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
16 Du mÀnniskobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrÄn dig den som Àr dina ögons lust, men du mÄ icke hÄlla dödsklagan eller grÄta eller fÀlla tÄrar.
17 Tyst mÄ du jÀmra dig; men du skall icke hÄlla sorgefest sÄsom efter en död. Nej, sÀtt pÄ dig din huvudbindel och tag skor pÄ dina fötter; skyl icke ditt skÀgg, och Àt icke det sÀrskilda bröd som eljest Àr övligt.
18 Sedan talade jag nÀsta morgon till folket, men pÄ aftonen dog min hustru; och följande morgon gjorde jag sÄsom mig var befallt.
19 DÄ sade folket till mig: »Vill du icke omtala för oss vad det betyder att du sÄ gör?»
20 Jag svarade dem: HERRENS ord kom till mig; han sade:
21 SÀg till Israels hus: SÄ sÀger Herren, HERREN: Se, jag vill ohelga min helgedom, eder stolta hÀrlighet, edra ögons lust och eder sjÀls lÀngtan. Och edra söner och döttrar, som I haven mÄst övergiva, skola falla för svÀrd.
22 DÄ skolen I komma att göra sÄsom jag har gjort: I skolen icke skyla skÀgget och icke Àta det övliga brödet.
23 Och I skolen behÄlla huvudbindlarna pÄ edra huvuden och skorna pÄ edra fötter; I skolen icke hÄlla dödsklagan eller grÄta, utan skolen sitta dÀr försmÀktande genom edra missgÀrningar och sucka med varandra.
24 Hesekiel skall vara ett tecken för eder; alldeles sÄsom han gör skolen I komma att göra. NÀr detta hÀnder, skolen I förnimma att jag Àr Herren, HERREN.
25 Men du, mÀnniskobarn, mÄ veta att pÄ den tid dÄ jag tager ifrÄn dem deras vÀrn, deras hÀrliga fröjd, deras ögons lust och deras sjÀls begÀr, deras söner och döttrar,
26 pÄ den tiden skall en rÀddad flykting komma till dig och förkunna detta.
27 Och dÄ nÀr flyktingen Àr dÀr, skall din mun upplÄtas, och du skall tala och icke mer vara stum; och du skall vara ett tecken för dem, och de skola förnimma att jag Àr HERREN.