1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
2 Du mÀnniskobarn, sÀg till fursten i Tyrus: SÄ sÀger Herren, HERREN: Eftersom ditt hjÀrta Àr sÄ högmodigt och du sÀger: »Jag Àr en gud, ja, pÄ ett gudasÀte tronar jag mitt ute i havet», du som dock Àr en mÀnniska och icke en gud, huru mycket du Àn i ditt hjÀrta tycker dig vara en gud --
3 och sant Àr att du Àr visare Àn Daniel; ingen hemlighet Àr förborgad för dig;
4 genom din vishet och ditt förstÄnd har du skaffat dig rikedom, guld och silver har du skaffat dig i dina förrÄdshus;
5 och genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap har du ökat din rikedom, och sÄ har ditt hjÀrta blivit högmodigt för din rikedoms skull --
6 dÀrför sÀger Herren, HERREN sÄ: Eftersom du i ditt hjÀrta tycker dig vara en gud,
7 se, dÀrför skall jag lÄta frÀmlingar komma över dig, de grymmaste folk; och de skola draga ut sina svÀrd mot din visdoms skönhet och skola oskÀra din glans.
8 De skola störta dig ned i graven, och du skall dö sÄsom en dödsslagen man, mitt ute i havet.
9 MÄnne du dÄ skall sÀga till din drÄpare: »Jag Àr en gud», du som ej Àr en gud, utan en mÀnniska, i dens vÄld, som slÄr dig till döds?
10 SÄsom de oomskurna dö, sÄ skall du dö, för frÀmlingars hand. Ty jag har talat, sÀger Herren, HERREN.
11 Och HERRENS ord kom till mig han sade:
12 Du mÀnniskobarn, stÀm upp en klagosÄng över konungen i Tyrus och sÀg till honom: SÄ sÀger Herren, HERREN: Du var ypperst bland hÀrliga skapelser, full med vishet och fullkomlig i skönhet.
13 I Eden, Guds lustgÄrd, bodde du, höljd i alla slags Àdla stenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, karbunkel och smaragd, jÀmte guld; du var prydd med smycken och klenoder, beredda den dag dÄ du skapades.
14 Du var en kerub, som skuggade vida, och jag hade satt dig att vara pÄ det heliga gudaberget, du fick dÀr gÄ omkring bland gnistrande stenar.
15 Lyckosam var du pÄ dina vÀgar frÄn den dag dÄ du skapades, till dess att orÀttfÀrdighet blev funnen hos dig.
16 Men under din myckna köpenskap blev ditt inre fyllt med orÀtt, och du föll i synd. DÄ förvisade jag dig frÄn gudaberget och förgjorde dig, du vittskuggande kerub; du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna.
17 Eftersom ditt hjÀrta högmodades över din skönhet och du förspillde din vishet för ditt prÄls skull, dÀrför slog jag dig ned till jorden och gav dig till pris Ät konungarna, sÄ att de fingo se sin lust pÄ dig.
18 Genom dina mÄnga missgÀrningar vid din orÀttrÄdiga köpenskap ohelgade du dina helgedomar. DÀrför lÀt jag eld gÄ ut ifrÄn dig, och av den blev du förtÀrd. Jag lÀt dig ligga sÄsom aska pÄ jorden inför alla som besökte dig.
19 Alla som kÀnde dig bland folken hÀpnade över ditt öde. Du tog en Ànde med förskrÀckelse för evig tid.
20 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
21 Du mÀnniskobarn, vÀnd ditt ansikte mot Sidon och profetera mot det
22 och sÀg: SÄ sÀger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig, Sidon, och förhÀrliga mig i dig. Ja, att jag Àr HERREN, det skall man förnimma, nÀr jag hÄller dom över henne och bevisar mig helig pÄ henne.
23 Och jag skall sÀnda över henne pest och blod pÄ hennes gator, och dödsslagna mÀn skola falla dÀrinne för ett svÀrd som skall drabba henne frÄn alla sidor; och man skall förnimma att jag Àr HERREN.
24 Sedan skall för Israels hus icke mer finnas nÄgon stingande tagg eller nÄgot sÄrande törne bland alla de grannfolk som nu hÄna dem; och man skall förnimma att jag Àr Herren, HERREN.
25 Ja, sÄ sÀger Herren, HERREN: NÀr jag församlar Israels barn frÄn de folk bland vilka de Àro förströdda, dÄ skall jag bevisa mig helig pÄ dem inför folkens ögon, och de skola sedan fÄ bo i sitt land, det som jag har givit Ät min tjÀnare Jakob.
26 De skola bo dÀr i trygghet och bygga hus och plantera vingÄrdar ja, de skola bo i trygghet, nÀr jag hÄller dom över alla som hÄna dem pÄ alla sidor; och de skola förnimma att jag Àr HERREN, deras Gud.