1 I elfte Äret, pÄ första dagen i tredje mÄnaden, kom HERRENS ord till mig; han sade:
2 Du mÀnniskobarn, sÀg till Farao, konungen i Egypten, och till hans larmande hop: Vem kan förliknas med dig i din storhet?
3 Se, du Àr ett Àdelt trÀd, en ceder pÄ Libanon, med sköna grenar och skuggrik krona och hög stam, en som med sin topp rÀcker upp bland molnen.
4 Vatten gÄvo den vÀxt, djupets kÀllor gjorde den hög. Ty med sina strömmar omflöto de platsen dÀr den var planterad; först sedan sÀnde de sina flöden till alla andra trÀd pÄ marken.
5 SÄ fick den högre stam Àn alla trÀd pÄ marken, den fick talrika kvistar och lÄnga grenar, genom det myckna vatten den hade, nÀr den sköt skott.
6 Alla himmelens fÄglar byggde sig nÀsten bland dess kvistar, under dess grenar födde alla markens djur sina ungar, och i dess skugga bodde allahanda stora folk.
7 Och den blev skön genom sin storhet och genom sina grenars lÀngd, dÀr den stod med sin rot invid stora vatten.
8 Ingen ceder i Guds lustgÄrd gick upp emot denna, ingen cypress hade kvistar som kunde förliknas med dennas, ingen lönn bar grenar, jÀmförliga med dennas; nej, intet trÀd i Guds lustgÄrd liknade den i skönhet
9 SÄ skön hade jag lÄtit den bliva, i dess rikedom pÄ grenar, att alla Edens trÀd i Guds lustgÄrd mÄste avundas den.
10 DÀrför sÀger Herren, HERREN sÄ Eftersom du vÀxte sÄ hög, ja, eftersom ditt trÀd strÀckte sin topp upp bland molnen och förhÀvde sig i sitt hjÀrta över att det var sÄ högt,
11 dÀrför skall jag prisgiva det Ät en som Àr vÀldig bland folken. Han skall förvisso utföra sitt verk dÀrpÄ, ty för dess ogudaktighets skull har jag förkastat det.
12 Ja, frÀmlingar hava fÄtt hugga ned det, de grymmaste folk, och hava lÄtit det ligga. Dess kvistar hava nu fallit pÄ bergen och i alla dalar; dess grenar hava blivit avbrutna och kastade i alla landets bÀckar, och alla folk pÄ jorden hava mÄst draga bort dÀrifrÄn och försaka dess skugga och lÄta det ligga.
13 PÄ dess kullfallna stam bo alla himmelens fÄglar, och pÄ dess grenar lÀgra sig alla markens djur.
14 SÄ sker, för att ett trÀd som vÀxer vid vatten aldrig skall yvas över sin höjd och strÀcka sin topp upp bland molnen; ja, för att icke ens de vÀldigaste av dem skola stÄ och yvas, intet trÀd som har haft vatten att dricka. Ty de Àro allasammans hemfallna Ät döden och mÄste ned i jordens djup, till att vara dÀr bland mÀnniskors barn, hos dem som hava farit ned i graven.
15 SÄ sÀger Herren, HERREN: PÄ den dag dÄ det for ned till dödsriket lÀt jag djupet för dess skull hölja sig i sorgdrÀkt; jag hÀmmade strömmarna dÀr, och de stora vattnen höllos tillbaka. Jag lÀt Libanon för dess skull klÀda sig i svart, och alla trÀd pÄ marken förtvinade i sorg över det.
16 Genom dÄnet av dess fall kom jag folken att bÀva, nÀr jag störtade det ned i dödsriket, till dem som hade farit ned i graven. Men dÄ tröstade sig i jordens djup alla Edens trÀd, de yppersta och bÀsta pÄ Libanon, alla de som hade haft vatten att dricka.
17 OcksÄ de hade, sÄsom det trÀdet, mÄst fara ned till dödsriket, till dem som voro slagna med svÀrd; dit foro ock de som hade varit dess stöd och hade bott i dess skugga bland folken.
18 Kan nu nÄgot bland Edens trÀd förliknas med dig i hÀrlighet och storhet? Och dock skall du, sÄsom Edens trÀd, störtas ned i jordens djup och ligga dÀr bland oomskurna, hos dem som Àro slagna med svÀrd. SÄ skall det gÄ Farao och hela hans larmande hop, sÀger Herren, HERREN.