1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
2 Du mÀnniskobarn, tala till dina landsmÀn och sÀg till dem: Om jag vill lÄta svÀrdet komma över ett land, och folket i landet har utsett bland sig en man som det har gjort till sin vÀktare,
3 och denne ser svÀrdet komma över landet och stöter i basunen och varnar folket,
4 men den som fÄr höra basunljudet Ànda icke lÄter varna sig, och svÀrdet sedan kommer och tager honom bort, dÄ kommer hans blod över hans eget huvud.
5 Ty han hörde ju basunljudet, men lÀt icke varna sig; dÀrför kommer hans blod över honom sjÀlv. Om han hade lÄtit varna sig, sÄ hade han rÀddat sitt liv. --
6 Men om vÀktaren ser svÀrdet komma och icke stöter i basunen och folket sÄ icke bliver varnat, och svÀrdet sedan kommer och tager bort nÄgon bland dem, dÄ bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgÀrning, men hans blod skall jag utkrÀva av vÀktarens hand.
7 Dig, du mÀnniskobarn, har jag satt till en vÀktare för Israels hus, för att du Ä mina vÀgnar skall varna dem, nÀr du hör ett ord frÄn min mun.
8 Om jag sÀger till den ogudaktige: »Du ogudaktige, du mÄste dö», och du dÄ icke sÀger nÄgot till att varna den ogudaktige för hans vÀg, sÄ skall vÀl den ogudaktige dö genom sin missgÀrning, men hans blod skall jag utkrÀva av din hand.
9 Men om du varnar den ogudaktige för hans vÀg, pÄ det att han mÄ vÀnda om ifrÄn den, och han likvÀl icke vÀnder om ifrÄn sin vÀg, dÄ skall visserligen han dö genom sin missgÀrning, men du sjÀlv har rÀddat din sjÀl.
10 Och du, mÀnniskobarn, sÀg till Israels hus: I sÀgen sÄ: »VÄra övertrÀdelser och synder tynga pÄ oss och vi försmÀkta genom dem. Huru kunna vi dÄ bliva vid liv?»
11 Men svara dem: SÄ sant jag lever, sÀger Herren, HERREN, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer dÀrtill att den ogudaktige vÀnder om frÄn sin vÀg och fÄr leva. SÄ vÀnden dÄ om, ja, vÀnden om frÄn edra onda vÀgar; ty icke viljen I vÀl dö, I av Israels hus?
12 Men du, mÀnniskobarn, sÀg till dina landsmÀn: Den rÀttfÀrdiges rÀttfÀrdighet skall icke rÀdda honom, nÀr han begÄr övertrÀdelser; och den ogudaktige skall icke komma pÄ fall genom sin ogudaktighet, nÀr han vÀnder om frÄn sin ogudaktighet, lika litet som den rÀttfÀrdige skall kunna leva genom sin rÀttfÀrdighet, nÀr han syndar.
13 Om jag sÀger till den rÀttfÀrdige att han skall fÄ leva, och han sedan i förlitande pÄ sin rÀttfÀrdighet gör vad orÀtt Àr, sÄ skall intet ihÄgkommas av all hans rÀttfÀrdighet, utan genom det orÀtta som han gör skall han dö.
14 Och om jag sÀger till den ogudaktige: »Du mÄste dö», och han sedan vÀnder om frÄn sin synd och övar rÀtt och rÀttfÀrdighet,
15 sÄ att han, den ogudaktige, give tillbaka den pant han har fÄtt och ersÀtter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar, sÄ att han icke gör vad orÀtt Àr, dÄ skall han förvisso leva och icke dö.
16 Ingen av de synder han har begÄtt skall dÄ tillrÀknas honom; han har övat rÀtt och rÀttfÀrdighet, dÀrför skall han förvisso fÄ leva. --
17 Men nu sÀga dina landsmÀn: »Herrens vÀg Àr icke alltid densamma», dÄ det fastmer Àr deras egen vÀg som icke alltid Àr densamma.
18 Om den rÀttfÀrdige vÀnder om frÄn sin rÀttfÀrdighet och gör vad orÀtt Àr, sÄ mÄste han just dÀrför dö.
19 Men om den ogudaktige vÀnder om frÄn sin ogudaktighet och övar rÀtt och rÀttfÀrdighet, dÄ skall han just dÀrför fÄ leva.
20 Och ÀndÄ sÀgen I: »Herrens vÀg Àr icke alltid densamma.» Jo, jag skall döma var och en av eder efter hans vÀgar, I av Israels hus.
21 I det tolfte Äret sedan vi hade blivit bortförda i fÄngenskap, pÄ femte dagen i tionde mÄnaden, kom en flykting ifrÄn Jerusalem till mig med budskapet: »Staden Àr intagen.»
22 Nu hade pÄ aftonen före flyktingens ankomst HERRENS hand kommit över mig; men pÄ morgonen öppnade han Äter min mun, just före mannens ankomst, sÄ att jag, dÄ nu min mun blev öppnad, upphörde att vara stum.
23 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
24 Du mÀnniskobarn, de som bo ibland ruinerna dÀr borta i Israels land sÀga »Abraham var en ensam man, och han fick dock landet till besittning. Vi Àro mÄnga, oss mÄste vÀl landet dÄ vara givet till besittning!»
25 SÀg dÀrför till dem: SÄ sÀger Herren, HERREN: I Àten kött med blodet i, I upplyften edra ögon till edra elÀndiga avgudar, och I utgjuten blod; och likvÀl skullen I fÄ hava landet till besittning!
26 I trotsen pÄ edra svÀrd, I bedriven vad styggeligt Àr, I skÀnden varandras hustrur; och likvÀl skullen I fÄ hava landet till besittning!
27 Nej; sÄ skall du sÀga till dem: SÄ sÀger Herren, HERREN: SÄ sant jag lever, de som bo dÀr bland ruinerna skola falla för svÀrd; och dem som bo pÄ landsbygden skall jag giva till mat Ät de vilda djuren, och de som bo i bergfÀsten eller i grottor skola dö genom pest.
28 Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall fÄ en Ànde; och Israels berg skola ödelÀggas, sÄ att ingen gÄr dÀr fram.
29 Och de skola förnimma att jag Àr HERREN, nÀr jag gör landet öde och tomt, för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit.
30 Men du, mÀnniskobarn, dina landsmÀn, som orda om dig invid vÀggarna och i ingÄngarna till husen, de tala sinsemellan, den ene med den andre, och sÀga: »Kom, lÄt oss höra vad det Àr för ett ord som nu utgÄr frÄn HERREN.»
31 Och de komma till dig, sÄsom gÀllde det en folkförsamling, och sÀtta sig hos dig sÄsom mitt folk; och de höra dina ord, men göra icke efter dem. Ty vÀl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjÀrtan stÄ blott efter egen vinning.
32 Och se, du Àr för dem, sÄsom nÀr nÄgon som har vacker röst och spelar vÀl sjunger en kÀrleksvisa; de höra vÀl dina ord, men göra icke efter dem.
33 Men nÀr det kommer -- ty se det kommer! -- dÄ skola de förnimma att en profet har varit ibland dem.