1 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
2 Du mÀnniskobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och sÀg till dem, till herdarna: SÄ sÀger Herren, HERREN: Ve eder, I Israels herdar, som haven sörjt allenast för eder sjÀlva! Var det dÄ icke för hjorden som herdarna borde sörja?
3 I stÀllet Äten I upp det feta, med ullen klÀdden I eder, det gödda slaktaden I; men om hjorden vÄrdaden I eder icke.
4 De svaga stÀrkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hÄrdhet fören I fram mot dem.
5 SÄ blevo de förskingrade, dÀrför att de icke hade nÄgon herde, de blevo till mat Ät alla markens djur, ja, de blevo förskingrade.
6 Mina fÄr gÄ nu vilse pÄ alla berg och alla höga kullar; över hela jorden Àro mina fÄr förskingrade, utan att nÄgon frÄgar efter dem eller uppsöker dem.
7 Hören dÀrför HERRENS ord, I herdar:
8 SÄ sant jag lever, sÀger Herren, HERREN, sannerligen, eftersom mina fÄr hava lÀmnats till rov, ja, eftersom mina fÄr hava blivit till mat Ät alla markens djur, dÄ de nu icke hava nÄgon herde, och eftersom mina herdar icke frÄga efter mina fÄr ja, eftersom herdarna sörja för sig sjÀlva och icke sörja för mina fÄr,
9 dÀrför, I herdar: Hören HERRENS ord:
10 SÄ sÀger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över herdarna och utkrÀva mina fÄr ur deras hand och göra slut pÄ deras herdetjÀnst; och herdarna skola dÄ icke mer kunna sörja för sig sjÀlva, ty jag skall rÀdda mina fÄr ur deras gap, sÄ att de icke bliva till mat Ät dem.
11 Ty sÄ sÀger Herren, HERREN: Se, jag skall sjÀlv taga mig an mina fÄr och leta dem tillsammans.
12 Likasom en herde letar tillsammans sin hjord, nÀr hans fÄr Àro förströdda omkring honom, sÄ skall ock jag leta tillsammans mina fÄr och rÀdda dem frÄn alla de orter till vilka de förskingrades pÄ en dag av moln och töcken.
13 Och jag skall föra dem ut ifrÄn folken och församla dem ur lÀnderna, och skall lÄta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet pÄ Israels berg, vid bÀckarna och var man eljest kan bo i landet.
14 PÄ goda betesplatser skall jag föra dem i bet, pÄ Israels höga berg skola de fÄ sina betesmarker; dÀr skola de lÀgra sig pÄ goda betesmarker, och fett bete skola de hava pÄ Israels berg.
15 Jag skall sjÀlv föra mina fÄr i bet och sjÀlv utse lÀgerplatser Ät dem, sÀger Herren, HERREN.
16 Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra tillbaka, det sargade skall jag förbinda, och det svaga skall jag stÀrka. Men det feta och det starka skall jag förgöra; ja, jag skall sköta det sÄsom rÀtt Àr.
17 Men I, mina fÄr, sÄ sÀger Herren, HERREN: Se, jag vill döma mellan fÄr och fÄr, mellan vÀdurar och bockar.
18 Ăr det eder icke nog att I fĂ„n beta pĂ„ den bĂ€sta betesplatsen, eftersom I med edra fötter trampen ned vad som Ă€r kvar pĂ„ eder betesplats? Och Ă€r det eder icke nog att I fĂ„n dricka det klaraste vattnet, eftersom I med edra fötter grumlen vad som har lĂ€mnats kvar?
19 Skola mina fÄr beta av det som edra fötter hava trampat ned, och dricka vad edra fötter hava grumlat?
20 Nej; dÀrför sÀger Herren, HERREN sÄ till dem: Se, jag skall sjÀlv döma mellan de feta fÄren och de magra fÄren.
21 Eftersom I med sida och bog stöten undan alla de svaga och med edra horn stÄngen dem, till dess att I haven drivit dem ut och förskingrat dem,
22 dÀrför skall jag frÀlsa mina fÄr, sÄ att de icke mer bliva till rov, och skall döma mellan fÄr och fÄr.
23 Och jag skall lÄta en herde uppstÄ, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nÀmligen min tjÀnare David; ja, han skall föra dem i bet, han skall vara deras herde.
24 Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjÀnare David skall vara hövding bland dem. Jag, HERREN, har talat.
25 Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; jag skall göra Ànde pÄ vilddjuren i landet, sÄ att man i trygghet kan bo mitt i öknen och sova i skogarna.
26 Och jag skall lÄta dem sjÀlva och landet runt omkring min höjd bliva till vÀlsignelse. Jag skall lÄta regn falla i rÀtt tid; regnskurar till vÀlsignelse skall det bliva.
27 TrÀden pÄ marken skola bÀra sin frukt, och jorden skall giva sin gröda, och sjÀlva skola de bo i sitt land i trygghet; och de skola förnimma att jag Àr HERREN, nÀr jag bryter sönder deras ok och rÀddar dem frÄn de mÀnniskors hand, som hava hÄllit dem i trÀldom.
28 De skola sedan icke mer bliva ett byte för folken, och markens djur skola ej Àta upp dem, utan de skola bo i trygghet, och ingen skall förskrÀcka dem.
29 Och jag skall Ät dem lÄta en plantering vÀxa upp, som skall bliva dem till berömmelse; och de som bo i landet skola icke mer ryckas bort av hunger, ej heller skola de mer lida smÀlek av folken.
30 Och de skola förnimma att jag, HERREN, deras Gud, Àr med dem, och att de, Israels hus, Àro mitt folk, sÀger Herren, HERREN.
31 Ja, I Àren mina fÄr, I Àren fÄr i min hjord, mÀnniskor som I Àren, och jag Àr eder Gud, sÀger Herren, HERREN.