1 LÄtom oss dÀrför lÀmna bakom oss de första grunderna av lÀran om Kristus och gÄ framÄt mot det som hör till fullkomningen; lÄtom oss icke Äter lÀgga grunden med bÀttring frÄn döda gÀrningar och med tro pÄ Gud,
2 med undervisning om dop och handpÄlÀggning, om de dödas uppstÄndelse och en evig dom.
3 Ja, detta vilja vi göra, sÄframt Gud eljest tillstÀdjer det.
4 Ty dem till vilka ljuset en gÄng har kommit, och som hava smakat den himmelska gÄvan och blivit delaktiga av helig ande,
5 och som hava fÄtt smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsÄlderns krafter,
6 men som ÀndÄ hava avfallit -- dem Àr det omöjligt att Äterföra till ny bÀttring, eftersom de pÄ nytt korsfÀsta Guds Son Ät sig och utsÀtta honom för bespottelse.
7 Det Àr ju sÄ, att den jord som indricker regnet, nÀr det titt och ofta strömmar ned dÀröver, och som framalstrar vÀxter, dem till gagn för vilkas rÀkning den brukas, den jorden fÄr vÀlsignelse frÄn Gud.
8 Den Äter som bÀr törne och tistel, den Àr ingenting vÀrd och Àr förbannelsen nÀra, och slutet bliver att den avbrÀnnes med eld.
9 Men i frÄga om eder, I Àlskade, Àro vi vissa om vad bÀttre Àr, och vad som lÀnder till frÀlsning, om vi ock nu tala pÄ detta sÀtt.
10 Ty Gud Àr icke orÀttvis, sÄ att han förgÀter vad I haven verkat, och vilken kÀrlek I bevisaden mot hans namn, dÄ I tjÀnaden de heliga, sÄsom I Ànnu gören.
11 Men vÄr Ästundan Àr att var och en av eder visar samma nit att intill Ànden bevara full visshet i sitt hopp,
12 sÄ att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare Ät dem som genom tro och tÄlamod fÄ till arvedel vad utlovat Àr.
13 Ty nÀr Gud gav löftet Ät Abraham, svor han vid sig sjÀlv -- eftersom han icke hade nÄgon högre att svÀrja vid --
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen vÀlsigna dig och storligen föröka dig.»
15 Och nÀr denne tÄligt förbidade, fick han sÄ vad utlovat var.
16 MÀnniskor svÀrja ju vid den som Àr högre Àn de, och eden tjÀnar dem till bekrÀftelse och gör en Ànde pÄ all tvist.
17 DÀrför, nÀr Gud ville för dem som skulle fÄ till arvedel vad löftet innebar Ànnu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rÄdslut, lade han dÀrtill en ed.
18 SÄ skulle vi genom tvÄ oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfÄ en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vÄr rÀddning i att hÄlla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 I det hoppet hava vi ett sÀkert och fast sjÀlens ankare, som nÄr innanför förlÄten,
20 dit Jesus, sÄsom vÄr förelöpare, har gÄtt in för oss, i det han blev en översteprÀst »efter Melkisedeks sÀtt, till evig tid».