1 Detta Àr den utsaga som uppenbarades för profeten Habackuk.
2 Huru lÀnge, HERRE, skall jag ropa, utan att du hör klaga inför dig över vÄld, utan att du frÀlsar?
3 Varför lÄter du mig se sÄdan ondska? Huru kan du sjÀlv skÄda pÄ sÄdan orÀttrÄdighet, pÄ det fördÀrv och det vÄld jag har inför mina ögon? SÄ uppstÄr ju kiv, och sÄ upphÀva sig trÀtor.
4 DÀrigenom bliver lagen vanmÀktig, och rÀtten kommer aldrig fram. Ty den ogudaktige snÀrjer den rÀttfÀrdige; sÄ framstÄr rÀtten förvrÀngd.
5 Sen efter bland hedningarna och skÄden; hÀpnen, ja, stÄn dÀr med hÀpnad Ty en gÀrning utför han i edra dagar, som I icke skolen tro, nÀr den förtÀljes.
6 Ty se, jag skall uppvÀcka kaldéerna det bistra och oförvÀgna folket, som drager ut sÄ vitt som jorden nÄr och inkrÀktar boningar som icke Àro deras.
7 Det folket Àr förskrÀckligt och fruktansvÀrt; rÀtt och myndighet tager det sig sjÀlvt.
8 Dess hÀstar Àro snabbare Àn pantrar och vildare Àn vargar om aftonen; dess ryttare jaga fram i fyrsprÄng. Ja, fjÀrran ifrÄn komma dess ryttare, de flyga Ästad sÄsom örnen, nÀr han störtar sig över sitt rov
9 Alla hasta de till vÄld, av sin stridslust drivas de framÄt; och fÄngar hopa de sÄsom sand.
10 Konungar Àro dem ett Ätlöje, och furstar rÀkna de för lekverk; Ät alla slags fÀsten le de, de kasta upp jordvallar och intaga dem.
11 SÄ fara de Ästad sÄsom vinden, alltjÀmt framÄt till att Äsamka sig skuld; ty deras egen kraft Àr deras gud.
12 Ăr du dĂ„ icke till av Ă„lder? Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej dö! HERRE, till en dom Ă€r det du har satt dem, och till en tuktan har du berett dem, du vĂ„r klippa.
13 Du vilkens ögon Àro för rena för att se pÄ det onda, du som icke lider att skÄda pÄ orÀttrÄdighet, huru kan du ÀndÄ skÄda pÄ dessa trolösa mÀnniskor och tiga stilla, nÀr den ogudaktige fördÀrvar den som har rÀtt mot honom?
14 SÄ vÄllar du att mÀnniskorna bliva lika fiskar i havet, lika krÀldjur, som icke hava nÄgon herre.
15 Ja, denne drager dem allasammans upp med sin krok, han fÄngar dem i sitt nÀt och församlar dem i sitt garn; dÀröver Àr han glad och fröjdar sig.
16 Fördenskull frambÀr han offer Ät sitt nÀt och tÀnder offereld Ät sitt garn; genom dem bliver ju hans andel sÄ fet och hans mat sÄ krÀslig.
17 Men skall han dÀrför framgent fÄ tömma sitt nÀt och bestÀndigt drÀpa folken utan nÄgon förskoning