1 Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptÀndes.
2 Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke detta jag tÀnkte, nÀr jag Ànnu var i mitt land! DÀrför ville jag ock i förvÀg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du Àr en nÄdig och barmhÀrtig Gud, lÄngmodig och stor i mildhet, och sÄdan att du Ängrar det onda.
3 SÄ tag nu, Herre, mitt liv ifrÄn mig; ty jag vill hellre vara död Àn leva.»
4 Men HERREN sade: »Menar du att du har skÀl till att vredgas?»
5 Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; dÀr gjorde han sig en hydda och satt i skuggan dÀrunder, för att se huru det skulle gÄ med staden.
6 Och HERREN Gud lÀt en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle giva skugga Ät hans huvud och hjÀlpa honom ur hans förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.
7 Men dagen dÀrefter, nÀr morgonrodnaden gick upp, sÀnde Gud maskar som frÀtte ricinbusken, sÄ att den vissnade.
8 NÀr sedan solen hade gÄtt upp, sÀnde Gud en brÀnnande östanvind, och solen stack Jona pÄ huvudet, sÄ att han försmÀktade. DÄ önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död Àn leva.»
9 Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skÀl till att vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag mÄ vÀl hava skÀl att vredgas till döds.»
10 DÄ sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har haft nÄgon möda med och icke har dragit upp, som kom till pÄ en natt och förgicks efter en natt.
11 Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, dÀr mer Àn ett hundra tjugu tusen mÀnniskor finnas, som icke förstÄ att skilja mellan höger och vÀnster, och dÀrtill djur i myckenhet!»