1 Hören det ord som HERREN talar till eder, I av Israels hus. SÄ sÀger HERREN:
2 I skolen icke vÀnja eder vid hedningarnas sÀtt och icke förfÀras för himmelens tecken, dÀrför att hedningarna förfÀras för dem.
3 Ty vad folken predika Àr fÄfÀngliga avgudar. Se, av ett stycke trÀ frÄn skogen hugger man ut dem, och konstnÀrens hÀnder tillyxa dem;
4 med silver och guld pryder man dem och fÀster dem med spikar och hammare, för att de icke skola falla omkull.
5 Lika fÄgelskrÀmmor pÄ ett gurkfÀlt stÄ de dÀr och kunna ej tala; man mÄste bÀra dem, ty de kunna ej gÄ. Frukten dÄ icke för dem, ty de kunna ej göra nÄgot ont; och att göra nÄgot gott, det förmÄ de ej heller.
6 Men dig, HERRE, Àr ingen lik; du Àr stor, ditt namn Àr stort i makt.
7 Vem skulle icke frukta dig, du folkens konung? SÄdant tillkommer ju dig. Ty bland folkens alla vise och i alla deras riken finnes ingen som Àr dig lik.
8 Nej, allasammans Àro de oförnuftiga och dÄrar. Avgudadyrkan Àr att dyrka trÀ,
9 silverplÄt, hÀmtad frÄn Tarsis, guld, fört ifrÄn Ufas, arbetat av en konstnÀr, av en guldsmeds hÀnder. I blÄtt och rött purpurtyg stÄ de klÀdda, allasammans blott verk av konstförfarna mÀn.
10 Men HERREN Àr en sann Gud, han Àr en levande Gud och en evig konung; för hans förtörnelse bÀvar jorden, och folken kunna icke uthÀrda hans vrede.
11 SÄ skolen I sÀga till dem: De gudar som icke hava gjort himmel och jord, de skola utrotas frÄn jorden och ej fÄ finnas under himmelen.
12 Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstÄnd har han utspÀnt himmelen.
13 NÀr han vill lÄta höra sin röst, dÄ brusa himmelens vatten, dÄ lÄter han regnskyar stiga upp frÄn jordens Ànda; han lÄter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
14 SÄsom dÄrar stÄ dÄ alla mÀnniskor dÀr och begripa intet; guldsmederna komma dÄ alla pÄ skam med sina belÀten, ty deras gjutna belÀten Àro lögn, och ingen ande Àr i dem.
15 De Àro fÄfÀnglighet, en tillverkning att le Ät; nÀr hemsökelsen kommer över dem, mÄste de förgÄs.
16 Men sÄdan Àr icke han som Àr Jakobs del; nej, det Àr han som har skapat allt, och Israel Àr hans arvedels stam. HERREN Sebaot Àr hans namn.
17 Samlen edert gods och fören det bort ur landet, I som sitten under belÀgring.
18 Ty sÄ sÀger HERREN: Se, denna gÄng skall jag slunga bort landets inbyggare; jag skall bereda dem Ängest, sÄ att de förnimma det.
19 Ve mig, jag Àr sönderkrossad! OlÀkligt Àr mitt sÄr. Men jag sÀger: Ja, detta Àr min plÄga, jag mÄste bÀra den!
20 Mitt tÀlt Àr förstört, och mina tÀltstreck Àro alla avslitna. Mina barn Àro borta, de finnas icke mer; ingen Àr kvar, som kan slÄ upp mitt tÀlt och sÀtta upp mina tÀltdukar.
21 Ty herdarna voro oförnuftiga, de frÄgade icke efter HERREN; dÀrför hade de ingen framgÄng, och hela deras hjord blev förskingrad.
22 Lyssna, nÄgot höres! Se, det nalkas! Ett stort dÄn kommer frÄn nordlandet för att göra Juda stÀder till en ödemark, till en boning för schakaler.
23 Jag vet det, HERRE: mÀnniskans vÀg beror ej av henne, det stÄr icke i vandrarens makt att rÀtt styra sina steg.
24 SÄ tukta mig, HERRE likvÀl med mÄtta; icke i din vrede, pÄ det att du ej mÄ göra mig till intet.
25 Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som icke kÀnna dig, och över de slÀkter som ej Äkalla ditt namn. ty de hava uppÀtit Jakob, ja, uppÀtit och gjort Ànde pÄ honom, och hans boning hava de förött.