1 SÄ sade HERREN till mig: »GÄ bort och köp dig en linnegördel, och sÀtt den omkring dina lÀnder, men lÄt den icke komma i vatten.»
2 Och jag köpte en gördel, sÄsom HERREN hade befallt, och satte den omkring mina lÀnder.
3 DÄ kom HERRENS ord till mig för andra gÄngen; han sade:
4 »Tag gördeln som du har köpt, och som du bÀr omkring dina lÀnder, och stÄ upp och gÄ bort till Frat, och göm den dÀr i en stenklyfta.»
5 Och jag gick bort och gömde den vid Frat, sÄsom HERREN hade bjudit mig.
6 Sedan, en lÄng tid dÀrefter, sade HERREN till mig: »StÄ upp och gÄ bort till Frat, och hÀmta dÀrifrÄn den gördel som jag bjöd dig gömma dÀr.»
7 Och jag gick bort till Frat och grÀvde upp gördeln och hÀmtade fram den frÄn det stÀlle dÀr jag hade gömt den. Och se, gördeln var fördÀrvad, sÄ att den icke mer dugde till nÄgot.
8 DĂ„ kom HERRENS ord till mig; han sade:
9 SÄ sÀger HERREN: PÄ samma sÀtt skall jag sÀnda fördÀrv över Judas och Jerusalems stora högmod.
10 Detta onda folk, som icke vill höra mitt ord, utan vandrar i sitt hjÀrtas hÄrdhet och följer efter andra gudar och tjÀnar och tillbeder dem, det skall bliva sÄsom denna gördel vilken icke duger till nÄgot.
11 Ty likasom en mans gördel sluter sig tÀtt omkring hans lÀnder, sÄ lÀt jag hela Israels hus och hela Juda hus sluta sig till mig, sÀger HERREN, pÄ det att de skulle vara mitt folk och bliva mig till berömmelse, lov och Àra; men de ville icke höra.
12 SÀg dÀrför till dem detta ord: SÄ sÀger HERREN, Israels Gud: Alla vinkÀrl Àro till för att fyllas med vin. Och nÀr de dÄ sÀga till dig: »Skulle vi icke veta att alla vinkÀrl Àro till för att fyllas med vin?»,
13 sÄ svara dem: SÄ sÀger HERREN: Se, jag skall fylla detta lands alla inbyggare, konungarna som sitta pÄ Davids tron, och prÀsterna och profeterna, ja, alla Jerusalems invÄnare, sÄ att de bliva druckna.
14 Och jag skall krossa dem, den ene mot den andre, bÄde fÀder och barn, sÀger HERREN. Jag skall icke hava nÄgon misskund, icke skona och icke förbarma mig, sÄ att jag avstÄr frÄn att fördÀrva dem.
15 Hören och lyssnen hÀrtill, varen icke övermodiga; ty HERREN har talat.
16 Given HERREN, eder Gud, Àra, förrÀn han lÄter mörkret komma, och förrÀn edra fötter snubbla pÄ bergen, nÀr det skymmer; ty det ljus I förbiden skall han byta i dödsskugga och göra till töcken.
17 Men om I icke hören hÀrpÄ, sÄ mÄste min sjÀl i lönndom sörja över sÄdant övermod, och mitt öga mÄste bitterligen grÄta och flyta i tÄrar, dÀrför att HERRENS hjord dÄ bliver bortförd i fÄngenskap.
18 SÀg till konungen och konungamodern: SÀtten eder lÄgt ned, ty den hÀrlighetens krona som prydde edert huvud har fallit av eder.
19 StÀderna i Sydlandet Àro tillslutna, och ingen finnes, som öppnar dem; hela Juda Àr bortfört i fÄngenskap, ja, bortfört helt och hÄllet.
20 Lyften upp edra ögon och sen huru de komma norrifrÄn. Var Àr nu hjorden som var dig given, den hjord som var din Àra?
21 Vad vill du sÀga, nÀr han sÀtter till herrar över dig mÀn som du sjÀlv har lÀrt att komma till dig sÄsom Àlskare? Skulle du dÄ icke gripas av vÄnda sÄsom en kvinna i barnsnöd?
22 Men om du sÀger i ditt hjÀrta: »Varför har det gÄtt mig sÄ?», sÄ vet: for din stora missgÀrnings skull blev ditt mantelslÀp upplyft och dina fötter nesligt blottade.
23 Kan vÀl en etiopier förvandla sin hud eller en panter sina flÀckar? DÄ skullen ocksÄ I kunna göra nÄgot gott, I som Àren sÄ övade i ondska.
24 VÀlan, jag vill förskingra dem sÄsom strÄ som far bort för öknens vind.
25 Detta skall vara din lott och din beskÀrda del frÄn mig, sÀger HERREN, dÀrför att du har förgÀtit mig och förlitat dig pÄ lögn.
26 DÀrför skall jag ock draga upp ditt mantelslÀp över ditt ansikte, sÄ att man fÄr se din skam.
27 Din otukt, ditt vrenskande, ditt skÀndliga otuktsvÀsen -- pÄ höjderna, pÄ fÀltet har jag sett dina styggelser. Ve dig, Jerusalem! Du kommer icke att bliva ren -- pÄ huru lÄng tid Ànnu?