1 Detta Àr det HERRENS ord som kom till Jeremia angÄende torkan.
2 Juda ligger sörjande, dess portar Àro förfallna, likasom i sorgdrÀkt luta de mot jorden, och ett klagorop stiger upp frÄn Jerusalem.
3 StormÀnnen dÀr sÀnda de smÄ efter vatten, men nÀr de komma till dammarna, finna de intet vatten; de mÄste vÀnda tillbaka med tomma kÀrl. De stÄ dÀr med skam och blygd och mÄste hölja över sina huvuden.
4 För markens skull, som ligger vanmÀktig, dÀrför att intet regn faller pÄ jorden, stÄ ÄkermÀnnen med skam och mÄste hölja över sina huvuden.
5 Ja, ocksÄ hinden pÄ fÀltet övergiver sin nyfödda kalv, dÀrför att intet grönt finnes
6 Och vildÄsnorna stÄ pÄ höjderna och flÀmta sÄsom schakaler; deras ögon försmÀkta, dÀrför att grÀset Àr borta.
7 Om Àn vÄra missgÀrningar vittna emot oss, sÄ hjÀlp dock, HERRE, för ditt namns skull. Ty vÄr avfÀllighet Àr stor; mot dig hava vi syndat.
8 Du Israels hopp dess frÀlsare i nödens tid, varför Àr du sÄsom en frÀmling i landet, lik en vÀgfarande som slÄr upp sitt tÀlt allenast för en natt?
9 Varför Àr du lik en rÄdlös man, lik en hjÀlte som icke kan hjÀlpa? Du bor ju dock mitt ibland oss, HERRE, och vi Àro uppkallade efter ditt namn; sÄ övergiv oss dÄ icke.
10 SÄ sÀger HERREN om detta folk: PÄ detta sÀtt driva de gÀrna omkring, de hÄlla icke sina fötter i styr. DÀrför har HERREN intet behag till dem; nej, han kommer nu ihÄg deras missgÀrning och hemsöker deras synder.
11 Och HERREN sade till mig: Du mÄ icke bedja om nÄgot gott för detta folk.
12 Ty om de Àn fasta, sÄ vill jag dock icke höra deras rop, och om de Àn offra brÀnnoffer och spisoffer sÄ har jag intet behag till dem, utan vill förgöra dem med svÀrd, hungersnöd och pest.
13 DÄ sade jag: »Ack Herre, HERRE! Profeterna sÀga ju till dem: I skolen icke se nÄgot svÀrd, ej heller skall hungersnöd trÀffa eder, nej, en varaktig frid skall jag giva eder pÄ denna plats.»
14 Men HERREN sade till mig: Profeterna profetera lögn i mitt namn; jag har icke sÀnt dem eller givit dem nÄgon befallning eller talat till dem. Lögnsyner och tomma spÄdomar och fÄfÀngligt tal och sina egna hjÀrtans svek Àr det de profetera för eder.
15 DÀrför sÀger HERREN sÄ om de profeter som profetera i mitt namn, fastÀn jag icke har sÀnt dem, och som sÀga att svÀrd och hungersnöd icke skola komma i detta land: Jo, genom svÀrd och hunger skola dessa profeter förgÄs.
16 Och folket som de profetera för, bÄde mÀn och hustrur, bÄde söner och döttrar, skola komma att ligga pÄ Jerusalems gator, slagna av hunger och svÀrd, och ingen skall begrava dem; och jag skall utgjuta deras ondska över dem.
17 Men du skall sÀga till dem detta ord: Mina ögon flyta i tÄrar natt och dag och fÄ ingen ro, ty jungfrun, dottern mitt folk har drabbats av stor förstöring, av ett svÄrt och olÀkligt sÄr.
18 Om jag gÄr ut pÄ marken, se, dÄ ligga dÀr svÀrdsslagna mÀn; och kommer jag in i staden, sÄ mötes jag dÀr av hungerns plÄgor. Ja, bÄde profeter och prÀster nödgas draga frÄn ort till ort, till ett land som de icke kÀnna.
19 Har du dÄ alldeles förkastat Juda? Har din sjÀl begynt försmÄ Sion? Eller varför har du slagit oss sÄ, att ingen kan hela oss? Vi bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid dÄ vi skulle bliva helade, men se, förskrÀckelse kommer.
20 HERRE, vi kÀnna vÄr ogudaktighet, vÄra fÀders missgÀrning, ty vi hava syndat mot dig.
21 För ditt namns skull, förkasta oss icke, lÄt din hÀrlighets tron ej bliva föraktad; kom ihÄg ditt förbund med oss, och bryt det icke.
22 Finnas vĂ€l bland hedningarnas fĂ„fĂ€ngliga avgudar sĂ„dana som kunna giva regn? Eller kan himmelen av sig sjĂ€lv lĂ„ta regnskurar falla? Ăr det icke dig, HERRE, vĂ„r Gud, som vi mĂ„ste förbida? Det Ă€r ju du som har gjort allt detta.