1 Men HERREN sade till mig; Om Àn Mose och Samuel trÀdde inför mig, sÄ skulle min sjÀl dock icke vÀnda sig till detta folk. Driv dem bort ifrÄn mitt ansikte och lÄt dem gÄ.
2 Och om de frÄga dig: »Vart skola vi gÄ?», sÄ skall du svara dem: SÄ sÀger HERREN: I pestens vÄld den som hör pesten till, i svÀrdets vÄld den som hör svÀrdet till, i hungerns vÄld den som hör hungern till, i fÄngenskapens vÄld den som hör fÄngenskapen till.
3 Fyra slags hemsökelser skall jag lÄta komma över dem, sÀger HERREN: svÀrdet, som skall drÀpa dem, hundarna, som skola slÀpa bort dem, himmelens fÄglar och vilddjuren pÄ marken, som skola Àta upp och fördÀrva dem.
4 Och jag skall göra dem till en varnagel för alla riken pÄ jorden, till straff för det som Manasse, Hiskias son, Juda konung, har gjort i Jerusalem.
5 Ty vem kan hava misskund med dig, Jerusalem, och vem kan ömka dig, och vem kan vilja komma för att frÄga om det stÄr vÀl till med dig?
6 Du sjÀlv försköt mig, sÀger HERREN; du gick din vÀg bort. DÀrför utrÀckte jag mot dig min hand och fördÀrvade dig; jag hade tröttnat att förbarma mig.
7 Ja, jag kastade dem med kastskovel vid landets portar, jag gjorde förÀldrarna barnlösa, jag förgjorde mitt folk, dÄ de ej ville vÀnda om frÄn sina vÀgar.
8 Deras Ànkor blevo genom mig talrikare Àn sanden i havet; över mödrarna till deras unga lÀt jag förhÀrjare komma mitt pÄ ljusa dagen; plötsligt lÀt jag Ängest och förskrÀckelse falla över dem.
9 Om en moder Àn hade sju söner, mÄste hon dock giva upp andan i sorg; hennes sol gick ned, medan det Ànnu var dag, hon mÄste bliva till skam och blygd. Och vad som Àr kvar av dem skall jag giva till pris Ät deras fienders svÀrd, sÀger HERREN
10 »Ve mig, min moder, att du har fött mig, mig som Àr till kiv och trÀta för hela landet! Jag har icke drivit ocker, ej heller har nÄgon behövt ockra pÄ mig; likvÀl förbanna de mig alla.»
11 Men HERREN svarade: »Sannerligen, jag skall styrka dig och lÄta det gÄ dig vÀl. Sannerligen, jag skall sÄ göra, att dina fiender komma och bönfalla inför dig i olyckans och nödens tid.
12 Kan man bryta sönder jÀrn, jÀrn frÄn norden, eller koppar?» --
13 Ditt gods och dina skatter skall jag lÀmna till plundring, och det utan betalning, till straff för allt vad du har syndat i hela ditt land.
14 Och jag skall lÄta dina fiender föra dig in i ett land som du icke kÀnner. Ty min vredes eld Àr upptÀnd; mot eder skall det brinna.
15 HERRE, du vet det. TÀnk pÄ mig och lÄt dig vÄrda om mig, och skaffa mig hÀmnd pÄ mina förföljare; tag mig icke bort, du som Àr lÄngmodig. BetÀnk huru jag bÀr smÀlek för din skull
16 NÀr jag fick dina ord, blevo de min spis, ja, dina ord blevo för mig mitt hjÀrtas fröjd och glÀdje; ty jag Àr uppkallad efter ditt namn, HERRE, hÀrskarornas Gud.
17 Jag har icke suttit i gycklares samkvÀm och förlustat mig dÀr; för din hands skull har jag mÄst sitta ensam, ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse.
18 Varför skall jag dÄ plÄgas sÄ oavlÄtligt, och varför Àr mitt sÄr sÄ ohelbart? Det vill ju icke lÀkas. Ja, du bliver för mig sÄsom en försinande bÀck, sÄ som ett vatten som ingen kan lita pÄ.
19 DÀrför sÀger HERREN sÄ: Om du vÀnder Äter, sÄ vill jag lÄta dig komma Äter och bliva min tjÀnare. Och om du frambÀr Àdel metall utan slagg, sÄ skall du fÄ tjÀna mig sÄsom mun. Dessa skola dÄ vÀnda Äter till dig, men du skall icke vÀnda Äter till dem.
20 Och jag skall göra dig inför detta folk till en fast kopparmur, sÄ att de icke skola bliva dig övermÀktiga, om de vilja strida mot dig; ty jag Àr med dig och vill frÀlsa dig och vill hjÀlpa dig, sÀger HERREN.
21 Jag skall hjÀlpa dig ut ur de ondas vÄld och skall förlossa dig ur vÄldsverkarnas hand.